Vänta, stopp! Stanna!

Trodde ni jag hade slutat blogga?
Då trodde ni fel!

Jag finns här, kära läsare.
Där finns även ett arkiv, med inlägg från 2oo7 och framåt.

Jag har varit med om er, jag kan aldrig förlora er.

 - så skrev Alida på whiteboarden, kvällen innan skolavslutningen.

Den här bloggen är tillägnad;

mina älskade systrar, min kära mor, Mina Falkögon; Fong, Hanna, vännerna som står mig nära, Stora Stygga Vargen och mina bekanta. Den är även tillägnad pojkarna, de unga männen, mina gulliga arbetskamrater, den där mannen T, mina svågrar, de underbara människorna jag kom att älska på Skrivarlinjen och Nils.

Den här bloggen är tillägnad resten av världen,

de som flydde Ingenstans och de som ännu är kvar där. Den är tillägnad Jonathan och de nyfikna, de som bara trillar in och de som ville följa med till Gotland.

Gotlandsäventyret är över. Det är slut. Jag har haft finsk mark under mina fötter i en vecka nu. Att kliva ombord på flyget för att studera skönlitteratur på Gotland, är det bästa beslutet jag gjort hittills i mitt liv. Gotland är en vacker plats. Jag lärde känna en hel bunt med helt otroligt underbara människor. Människor jag älskar och aldrig kommer glömma.

Visst gjorde det ont ibland. Det hände saker som jag aldrig skrev om. Det hände saker som jag aldrig ens berättade för mina klasskamrater. Men jag lärde mig. Om mig själv, om livet. Om hur livet kunde vara. Om döden. Och framförallt lärde jag mig att se det vackra i det mesta. Jag såg passion glöda i mina vänners bröst.

Jag lärde mig uppskatta Ingenstans. Och när jag betraktade mitt hemland på avstånd, såg det helt annorlunda ut än vad det tidigare gjort. Aldrig har jag känt mig så finsk, som jag gjorde när jag var bosatt i Sverige.

Gotlandsäventyret är över. Ja, kära läsare, det är här det tar slut och någonting annat tar vid. Jag hoppas ni har haft roligt när ni läst bloggen, för det har verkligen varit roligt att skriva. På begäran får bloggen finnas kvar, även om jag inte längre kommer skriva i den.

Man kanske inte alltid berör människor, men ni har berört mig.

Det svarta hålet i garderoben.

Jag ringde Nils. Jag behövde inte berätta vad jag pysslat med. Allt jag gjorde var att fnissa lite, så förstod han, min vän.

När jag var här över julen, köpte jag mig ett par ONLY-jeans i väldigt gott skick från Röda Korsets loppis. De gick på sex euro, var av mörk denim, satt som gjutna men var lite för långa. Jag lät dem bli kvar i Ingenstans när jag åkte tillbaka till Gotland. Tänkte att jag skulle sy upp dem när jag kom tillbaka nu i maj.

Men de är spårlöst försvunna.

Jag har vänt in och ut på garderoben. Även jeanshyllan i lillasysterns garderob, men utan större framgång.

Däremot hittade jag mina Marvelkallingar med Hulken-motiv, vilka jag trodde hade sugits ner i ett svart hål eller dylikt. Det gladde mig.

Finner också att Caprijeansen jag köpte förra sommaren, sitter bättre än någonsin, tack vare de kilon jag lagt på mig under tiden på ön.

Jag har hunnit dricka en kopp kaffe och hängt in alla mina sommarklänningar i längd- samt färgordning. Nu vankas mer kaffe.

I miss you, sweetie!

Saknar min vän Jason väldigt mycket idag. Nästan så mycket så jag på impuls kunde tänka mig boka en flygbiljett till USA.

Men det gör jag ju inte. Jag ska dricka kaffe och leta efter försvunna saker.

Cosmo.

Jag surfade omkring och hamnade på Cosmopolitans hemsida.

399 sek för 12 nummer var ju som en fis i rymden.

Men eftersom jag bor i Finland och de svenska tidningarna kommer från Sverige,

slutade de 12 tidningarna på dryga 700 sek.

Kanske jag skulle ha beställt en årsprenumeration på finska Cosmopolitan istället? Jag kunde ju alltid titta på bilderna.

Finnen ilsknar till.

Ledigheten börjar bli outhärdlig nu. När jag inte dricker kaffe med diverse pojkar och unga män, driver jag omkring och letar efter saker att sysselsätta mig med.

Inatt sov jag tolv timmar. Drack sedan lite te på trappen, varefter jag drog på mig ett par jeans, traskade till posten för att göra en kopia på ett viktigt papper som jag sedan sände till Akademin.

Gick till den där macken som tidigare var vårt andra hem, slog mig ned i rökrummet med en cola, en kaffe och februarinumret av Papper (kör ingen ut tidningen i Österbotten längre?).

En stund senare kom Esa.

Vi gjorde ingenting i en och en halv timme. Rico och Ropa kom förbi en sväng.

När Esa cyklade hemåt, cyklade jag till jobbet. En kaffe slank ner och jag småpratade med bekanta. Gled omkring bland borden medan mina två arbetskamrater jobbade.

Cyklade sedan till livsmedelbutiken.

Där ilsknade jag till.

Cosmo lyste med sin frånvaro i tidningshyllan. Det fanns ingen vanlig pesto. Bara röd pesto och någon mysko pesto-sås. Pirkkas fetaost var slut. Några kasvispöyrykät fanns inte heller, och för det andra tog det ett bra tag innan jag förstod att de inte förvarade köttbullarna i frysen. Jag längtade till Bungehallen.

Jag var riktigt ilsken, så jag gjorde uppror och köpte en halv liter SIA glass.

Kvällen spenderas ensam hemma i soffan.

Härnäst serveras Friends.

Tjugoårskalas.

Igår var lilla släkten här på kaffekalas. Jag hade gjort smörgåstårta. Jag fick fina presenter och hade roligt.

.

Det hade lilla Nicolina också.

Jag och Nicolinas morsa.

På kvällen kom min bästa kompis Fong och hans flickvän hit. Av Fong fick jag en bok som hette Vänner för livet - om vikten av vänskap.

När Fong och flickvännen åkt, for jag ut med Esa, Öurin, Simon och Komsi. Simon bjöd på kaffe. Jag köpte äckliga cigaretter.

Åkte hem och diskade undan efter kalaset.

Vi midnatt däckade jag i sängen av utmattning.

Det var en lååång, men väldigt rolig tjugoårsdag.

Det var den bästaste födelsedagspresenten ever.

Så jag gjorde det där man absolut inte gör; jag hoppade upp på cykeln mitt i natten. Jag begav mig till den där macken som en gång i tiderna var vårt andra hem. På väg dit slog det mig att klockan var efter tolv, och att min födelsedag hade börjat.

Nattpratade lite passligt trevligt med busschauffören en bra stund, tills han sa ykstoista ja seitsemänkymmentä. Skämdes dock inte ett dugg, kanske var jag för trött.

D var måttligt full när han mötte mig vid busstationen. Jag hade skitigt hår. Tillsammans utgjorde vi den perfekta duon. Vi var Kultapari. Han kramade mig så hårt att jag trodde han skulle knäcka alla revben på mig.

Majnatten var ljus och varm och hand i hand traskade vi till ena änden av Skolhusgatan.

Aldrig har jag sett hans ögon så,

så som de såg ut

när han sa;

 - Tänk att det är du.

Tre timmar senare, närmre bestämt exakt nollsjunollnoll, vaknade jag upp. Jag hade drömt om snickeriet och en man och jag var riktigt förbannad. En stund senare vaknade D.

 - Är du vaken redan?

 - Ja.

 - Varför?

 - Jag är arg.

På bara ett ögonblick hade D trollat bort ilskan och till sist slappnade jag av och somnade om.

Vid tio kröp han upp i sängen bredvid mig, fullt påklädd, färdig att åka.

En kvart senare klev jag ut på gatan. Inte ett moln syntes till och luften var stekhet.

Vi hoppade in i bilen.

Jag tittade på D nästan hela vägen hem. Han var så snygg att jag kunde ha dött på fläcken. Även om jag hade skitigt hår, var jag också väldigt snygg. Jag insåg att vi var sjukt snygga tillsammans. Våra respektive pilotbrillor gjorde situationen bara ännu mer het.

Det var den bästaste födelsedagsmorgonen någonsin.

Med buss genom majnatten.

Öurin, som skulle ta mig från Ingenstans till stan, skulle bege sig först vid fyra nu på morgonen.

Otroligt nog sitter jag och överväger att ta bussen som går halv två.

Fantiserar om att klä mig varmt i mjuka kläder, halvslumra på bussen med In Flames i öronen för att sedan möta upp en ung man i änden av Skolhusgatan i majnatten bara för att sova några timmar.

Jag vet inte riktigt hur detta kommer sluta. Men jag antar att jag kommer göra det som chockerar mest. För det brukar jag. Vanligtvis.

Lillasyster & jag.

I'm living the dream.

Kanske man kan säga att jag lever det liv ni bara drömmer om.

Jag är tillbaka bland mina killar och de unga männen.

Jag har återgått till den karaktär jag tidigare var. Visst var jag samma människa på Gotland, men lite mer lågmäld, lite mer i bakgrunden.

Igår åt jag middag tillsammans med äldre systrar och bästa tjejkompis på Amarillo. Sedan gick vi till Cristal för drinkar.

Efter ett tag joinade även en svåger med vänner, H; den unga mannen vars skratt jag älskar och Fong med flickvän.

Livet var underbart, H smakade gott och jag somnade sött på en soffa jag alltid sover sött på.

Vaknade imorse av äldsta systern,

vilken placerade en födelsedagspresent vid min sida.

Hade drömt om samma unga man jag drömde om senast på samma soffa.

Vi åt frukost på gården i solen, sedan åkte vi till stan.

Micki mötte mig i Ingenstans.

Vi cyklade till Restaurangen.

Där var de flesta av crew:t.

Vi åt metsästäjänleipä och drack kaffe.

Öurin hämtade mig hemma senare. Vi åkte med Robert och Conny för att handla till kalaset imorgon.

Efterhand plockade vi upp Esa, Rico och Putt.

Mittiallt var vi påväg bort från Ingenstans.

Conny och jag satt som fastklistrade vid dvd:n och Pitbull Ft. Ying Yang Twins and Lil Jon - Bojangles.

Väl i stan åkte vi till Shell för att köpa kaffe.

Vi bara stod där, helt nonchalanta, på pakeringen och rökte när H dök upp, helt utan förvarning. Jag blev eld och lågor och anföll honom innan det var dags att åka tillbaka till Ingenstans.

Conny och jag halvsov salongsberusade hela vägen tillbaka till Ingenstans. Hemma igen drack jag ännu en Olvi Kulta Lonkero och skrapade en Onnen Sanat. Jag vann ingenting, men tänkte på de två som gett mig fyrtio euro de senaste dagarna.

Strax ska jag tillreda en smörgåstårta och för ögonblicket lyssnar jag på Imogen Heap och planerar spendera natten i stan.

Just because I'm everything he want's.

Och Gotland; det var ingenting annat än en konstig dröm.

En till bild.

... och en ganska gammal bild på mig och mannen i mitt liv; Fong.

Utmärglat kassabiträde.

Jag hittade en liten bild från förra sommaren.

Tecken.

Mamma och lillasyster och svågern har besökt församlingshemmet nu ikväll för att förbereda dopet.

I höstas gjorde Ingenstans församling en resa till ön Gotland.

Mamma berättade att de hade satt upp bilder från resan i församlingshemmet.

Min reaktion var;

 - Neeej!

Är detta månne Guds sätt att säga "du hör hemma på Gotland"?

Mjölk.

Kära läsare.

Eftersom jag är bosatt i Finland på heltid numera, har jag återigen börjat dricka mjölk till maten.

Premiären gick av stapeln för sju minuter sedan;

Jag drack ett stort glas kall mjölk till pastan. Det var det godaste jag druckit på länge (eller i alla fall sedan igår när jag drack Kulta Lonkero.)

Ingenting kommer någonsin bli som förut, och ingenting har heller förändrats.

Första dagen i Ingenstans har tett sig som de flesta dagar i Ingenstans gör. Allting är sig likt alltså. Jag mår som en ko på första grönbetet. Det kan egentligen inte bli bättre.

Jag klev upp. Gled omkring hemmavid ett tag.

Med In Flames i öronen hoppade jag upp på min trogne springare, cyklade den sedvanliga vägen till jobbet för en kaffe med arbetskamrater och chef. Spanade in min arbetslista och förhörde kollegorna angående de nya sommarbarnen jag ska få äran att jobba med under sommaren.

Efter ett tag kom Esa. Vi hoppade in i bilen, drog iväg till nästa stopp. Rico kom också. Vi drack kaffe.

Det fanns egentligen inte så mycket att säga. Det kändes som om jag umgicks med dem senast i förrgår. När kaffekopparna var urdruckna och ett X antal cigaretter rökta, begav vi oss. Rico körde hem och Esa och jag gled omkring. DK:ade. Radio Rock spelade Serj Tankian. Vi handlade lite förnödenheter vid the place where it used to happen.

.

Lillasyster & jag vid havet igår kväll.

Är hemma för en liten stund nu. Jag har redan inlett min Ingenstansiska diet; frukost, ett sjukt antal koppar kaffe, en liten bit mat på kvällskvisten och sedan ännu mer kaffe.

Jag lyssnar på finska rapparen Stig Dogg (som jag vet att Esa bara hatar). Ska strax förse mig själv med dagens varma mål. Ska sedan bege mig hem till kära farmor, efter det hem till Magnus (insåg tidigare idag när vi pratade i telefon att jag har saknat honom hemskt mycket). Hoppas i hemlighet att vi kan åka ut med Mustangen.

Någonstans var jag naiv nog att tro att jag skulle fortsätta ta det lugnt. Men jag behöver bara sätta min fot i Ingenstans för att ha ett sprängfyllt schema. Det är sjukt och samtidigt helt wonderful.

Imorgon döps min söta systerdotter Nicolina. På fredag åker jag tillbaka till vackra Vasa för att umgås med H och förhoppningsvis Fong, och förstås för att fira mina (snart) tjugo år tillsammans med systrar och gamla kombon.

Den första morgonen i Ingenstans.

Det är en helt vanlig morgon i Ingenstans när jag vaknar.

Eller, egentligen är det ju absolut ingen vanlig morgon, för det är den första morgonen jag vaknar i Ingenstans.

Jag slår på stereon och låter Frida Hyvönen sjunga Scandinavian Blonde medan jag öppnar fönstret och klär på mig.

Jag är på väg genom dörröppningen när en tanke blixtsnabbt skjuts genom mitt huvud och jag vänder mig om.

Jag sneglar på dubbelsängen. Den obekvämaste sängen i hela universum, men som trots allt är min säng. Jag går tillbaka, sliter undan täcket. Granskar lakanen.

Då förstår jag, att senast någon sov i de här lakanen, var den sista natten jag och H sov tillsammans.

Sedan länge förstelnade vätskor som hotar om DNA-prover som inte ljuger.

Jag går ur i köket och gör frukost.

Och jag kan inte låta bli att fnissa.