Från Ingenstans till Gotland.

Vänta, stopp! Stanna!

2009-06-01T23:45:00.003+03:00

Trodde ni jag hade slutat blogga?
Då trodde ni fel!

Jag finns här, kära läsare.
Där finns även ett arkiv, med inlägg från 2oo7 och framåt.

Jag har varit med om er, jag kan aldrig förlora er.

2009-05-27T12:57:00.004+03:00

- så skrev Alida på whiteboarden, kvällen innan skolavslutningen.

Den här bloggen är tillägnad;

mina älskade systrar, min kära mor, Mina Falkögon; Fong, Hanna, vännerna som står mig nära, Stora Stygga Vargen och mina bekanta. Den är även tillägnad pojkarna, de unga männen, mina gulliga arbetskamrater, den där mannen T, mina svågrar, de underbara människorna jag kom att älska på Skrivarlinjen och Nils.

Den här bloggen är tillägnad resten av världen,

de som flydde Ingenstans och de som ännu är kvar där. Den är tillägnad Jonathan och de nyfikna, de som bara trillar in och de som ville följa med till Gotland.

Gotlandsäventyret är över. Det är slut. Jag har haft finsk mark under mina fötter i en vecka nu. Att kliva ombord på flyget för att studera skönlitteratur på Gotland, är det bästa beslutet jag gjort hittills i mitt liv. Gotland är en vacker plats. Jag lärde känna en hel bunt med helt otroligt underbara människor. Människor jag älskar och aldrig kommer glömma.

Visst gjorde det ont ibland. Det hände saker som jag aldrig skrev om. Det hände saker som jag aldrig ens berättade för mina klasskamrater. Men jag lärde mig. Om mig själv, om livet. Om hur livet kunde vara. Om döden. Och framförallt lärde jag mig att se det vackra i det mesta. Jag såg passion glöda i mina vänners bröst.

Jag lärde mig uppskatta Ingenstans. Och när jag betraktade mitt hemland på avstånd, såg det helt annorlunda ut än vad det tidigare gjort. Aldrig har jag känt mig så finsk, som jag gjorde när jag var bosatt i Sverige.

Gotlandsäventyret är över. Ja, kära läsare, det är här det tar slut och någonting annat tar vid. Jag hoppas ni har haft roligt när ni läst bloggen, för det har verkligen varit roligt att skriva. På begäran får bloggen finnas kvar, även om jag inte längre kommer skriva i den.

Man kanske inte alltid berör människor, men ni har berört mig.

Det svarta hålet i garderoben.

2009-05-26T14:08:00.003+03:00

Jag ringde Nils. Jag behövde inte berätta vad jag pysslat med. Allt jag gjorde var att fnissa lite, så förstod han, min vän.

När jag var här över julen, köpte jag mig ett par ONLY-jeans i väldigt gott skick från Röda Korsets loppis. De gick på sex euro, var av mörk denim, satt som gjutna men var lite för långa. Jag lät dem bli kvar i Ingenstans när jag åkte tillbaka till Gotland. Tänkte att jag skulle sy upp dem när jag kom tillbaka nu i maj.

Men de är spårlöst försvunna.

Jag har vänt in och ut på garderoben. Även jeanshyllan i lillasysterns garderob, men utan större framgång.

Däremot hittade jag mina Marvelkallingar med Hulken-motiv, vilka jag trodde hade sugits ner i ett svart hål eller dylikt. Det gladde mig.

Finner också att Caprijeansen jag köpte förra sommaren, sitter bättre än någonsin, tack vare de kilon jag lagt på mig under tiden på ön.

Jag har hunnit dricka en kopp kaffe och hängt in alla mina sommarklänningar i längd- samt färgordning. Nu vankas mer kaffe.

I miss you, sweetie!

2009-05-26T12:54:00.001+03:00

Saknar min vän Jason väldigt mycket idag. Nästan så mycket så jag på impuls kunde tänka mig boka en flygbiljett till USA.

Men det gör jag ju inte. Jag ska dricka kaffe och leta efter försvunna saker.

Cosmo.

2009-05-25T22:30:00.002+03:00

Jag surfade omkring och hamnade på Cosmopolitans hemsida.

399 sek för 12 nummer var ju som en fis i rymden.

Men eftersom jag bor i Finland och de svenska tidningarna kommer från Sverige,

slutade de 12 tidningarna på dryga 700 sek.

Kanske jag skulle ha beställt en årsprenumeration på finska Cosmopolitan istället? Jag kunde ju alltid titta på bilderna.

Finnen ilsknar till.

2009-05-25T20:16:00.002+03:00

Ledigheten börjar bli outhärdlig nu. När jag inte dricker kaffe med diverse pojkar och unga män, driver jag omkring och letar efter saker att sysselsätta mig med.

Inatt sov jag tolv timmar. Drack sedan lite te på trappen, varefter jag drog på mig ett par jeans, traskade till posten för att göra en kopia på ett viktigt papper som jag sedan sände till Akademin.

Gick till den där macken som tidigare var vårt andra hem, slog mig ned i rökrummet med en cola, en kaffe och februarinumret av Papper (kör ingen ut tidningen i Österbotten längre?).

En stund senare kom Esa.

Vi gjorde ingenting i en och en halv timme. Rico och Ropa kom förbi en sväng.

När Esa cyklade hemåt, cyklade jag till jobbet. En kaffe slank ner och jag småpratade med bekanta. Gled omkring bland borden medan mina två arbetskamrater jobbade.

Cyklade sedan till livsmedelbutiken.

Där ilsknade jag till.

Cosmo lyste med sin frånvaro i tidningshyllan. Det fanns ingen vanlig pesto. Bara röd pesto och någon mysko pesto-sås. Pirkkas fetaost var slut. Några kasvispöyrykät fanns inte heller, och för det andra tog det ett bra tag innan jag förstod att de inte förvarade köttbullarna i frysen. Jag längtade till Bungehallen.

Jag var riktigt ilsken, så jag gjorde uppror och köpte en halv liter SIA glass.

Kvällen spenderas ensam hemma i soffan.

Härnäst serveras Friends.

Tjugoårskalas.

2009-05-25T19:24:00.003+03:00

Igår var lilla släkten här på kaffekalas. Jag hade gjort smörgåstårta. Jag fick fina presenter och hade roligt.

Det hade lilla Nicolina också.

Jag och Nicolinas morsa.

På kvällen kom min bästa kompis Fong och hans flickvän hit. Av Fong fick jag en bok som hette Vänner för livet - om vikten av vänskap.

När Fong och flickvännen åkt, for jag ut med Esa, Öurin, Simon och Komsi. Simon bjöd på kaffe. Jag köpte äckliga cigaretter.

Åkte hem och diskade undan efter kalaset.

Vi midnatt däckade jag i sängen av utmattning.

Det var en lååång, men väldigt rolig tjugoårsdag.

Det var den bästaste födelsedagspresenten ever.

2009-05-25T18:59:00.003+03:00

Så jag gjorde det där man absolut inte gör; jag hoppade upp på cykeln mitt i natten. Jag begav mig till den där macken som en gång i tiderna var vårt andra hem. På väg dit slog det mig att klockan var efter tolv, och att min födelsedag hade börjat.

Nattpratade lite passligt trevligt med busschauffören en bra stund, tills han sa ykstoista ja seitsemänkymmentä. Skämdes dock inte ett dugg, kanske var jag för trött.

D var måttligt full när han mötte mig vid busstationen. Jag hade skitigt hår. Tillsammans utgjorde vi den perfekta duon. Vi var Kultapari. Han kramade mig så hårt att jag trodde han skulle knäcka alla revben på mig.

Majnatten var ljus och varm och hand i hand traskade vi till ena änden av Skolhusgatan.

Aldrig har jag sett hans ögon så,

så som de såg ut

när han sa;

- Tänk att det är du.

Tre timmar senare, närmre bestämt exakt nollsjunollnoll, vaknade jag upp. Jag hade drömt om snickeriet och en man och jag var riktigt förbannad. En stund senare vaknade D.

- Är du vaken redan?

- Ja.

- Varför?

- Jag är arg.

På bara ett ögonblick hade D trollat bort ilskan och till sist slappnade jag av och somnade om.

Vid tio kröp han upp i sängen bredvid mig, fullt påklädd, färdig att åka.

En kvart senare klev jag ut på gatan. Inte ett moln syntes till och luften var stekhet.

Vi hoppade in i bilen.

Jag tittade på D nästan hela vägen hem. Han var så snygg att jag kunde ha dött på fläcken. Även om jag hade skitigt hår, var jag också väldigt snygg. Jag insåg att vi var sjukt snygga tillsammans. Våra respektive pilotbrillor gjorde situationen bara ännu mer het.

Det var den bästaste födelsedagsmorgonen någonsin.

Med buss genom majnatten.

2009-05-24T00:21:00.002+03:00

Öurin, som skulle ta mig från Ingenstans till stan, skulle bege sig först vid fyra nu på morgonen.

Otroligt nog sitter jag och överväger att ta bussen som går halv två.

Fantiserar om att klä mig varmt i mjuka kläder, halvslumra på bussen med In Flames i öronen för att sedan möta upp en ung man i änden av Skolhusgatan i majnatten bara för att sova några timmar.

Jag vet inte riktigt hur detta kommer sluta. Men jag antar att jag kommer göra det som chockerar mest. För det brukar jag. Vanligtvis.

Lillasyster & jag.

2009-05-23T22:12:00.003+03:00

I'm living the dream.

2009-05-23T21:12:00.005+03:00

Kanske man kan säga att jag lever det liv ni bara drömmer om.

Jag är tillbaka bland mina killar och de unga männen.

Jag har återgått till den karaktär jag tidigare var. Visst var jag samma människa på Gotland, men lite mer lågmäld, lite mer i bakgrunden.

Igår åt jag middag tillsammans med äldre systrar och bästa tjejkompis på Amarillo. Sedan gick vi till Cristal för drinkar.

Efter ett tag joinade även en svåger med vänner, H; den unga mannen vars skratt jag älskar och Fong med flickvän.

Livet var underbart, H smakade gott och jag somnade sött på en soffa jag alltid sover sött på.

Vaknade imorse av äldsta systern,

vilken placerade en födelsedagspresent vid min sida.

Hade drömt om samma unga man jag drömde om senast på samma soffa.

Vi åt frukost på gården i solen, sedan åkte vi till stan.

Micki mötte mig i Ingenstans.

Vi cyklade till Restaurangen.

Där var de flesta av crew:t.

Vi åt metsästäjänleipä och drack kaffe.

Öurin hämtade mig hemma senare. Vi åkte med Robert och Conny för att handla till kalaset imorgon.

Efterhand plockade vi upp Esa, Rico och Putt.

Mittiallt var vi påväg bort från Ingenstans.

Conny och jag satt som fastklistrade vid dvd:n och Pitbull Ft. Ying Yang Twins and Lil Jon - Bojangles.

Väl i stan åkte vi till Shell för att köpa kaffe.

Vi bara stod där, helt nonchalanta, på pakeringen och rökte när H dök upp, helt utan förvarning. Jag blev eld och lågor och anföll honom innan det var dags att åka tillbaka till Ingenstans.

Conny och jag halvsov salongsberusade hela vägen tillbaka till Ingenstans. Hemma igen drack jag ännu en Olvi Kulta Lonkero och skrapade en Onnen Sanat. Jag vann ingenting, men tänkte på de två som gett mig fyrtio euro de senaste dagarna.

Strax ska jag tillreda en smörgåstårta och för ögonblicket lyssnar jag på Imogen Heap och planerar spendera natten i stan.

Just because I'm everything he want's.

Och Gotland; det var ingenting annat än en konstig dröm.

En till bild.

2009-05-20T22:49:00.000+03:00

... och en ganska gammal bild på mig och mannen i mitt liv; Fong.

Utmärglat kassabiträde.

2009-05-20T22:40:00.001+03:00

Jag hittade en liten bild från förra sommaren.

Tecken.

2009-05-20T19:30:00.002+03:00

Mamma och lillasyster och svågern har besökt församlingshemmet nu ikväll för att förbereda dopet.

I höstas gjorde Ingenstans församling en resa till ön Gotland.

Mamma berättade att de hade satt upp bilder från resan i församlingshemmet.

Min reaktion var;

- Neeej!

Är detta månne Guds sätt att säga "du hör hemma på Gotland"?

Mjölk.

2009-05-20T19:22:00.002+03:00

Kära läsare.

Eftersom jag är bosatt i Finland på heltid numera, har jag återigen börjat dricka mjölk till maten.

Premiären gick av stapeln för sju minuter sedan;

Jag drack ett stort glas kall mjölk till pastan. Det var det godaste jag druckit på länge (eller i alla fall sedan igår när jag drack Kulta Lonkero.)

Ingenting kommer någonsin bli som förut, och ingenting har heller förändrats.

2009-05-20T18:14:00.004+03:00

Första dagen i Ingenstans har tett sig som de flesta dagar i Ingenstans gör. Allting är sig likt alltså. Jag mår som en ko på första grönbetet. Det kan egentligen inte bli bättre.

Jag klev upp. Gled omkring hemmavid ett tag.

Med In Flames i öronen hoppade jag upp på min trogne springare, cyklade den sedvanliga vägen till jobbet för en kaffe med arbetskamrater och chef. Spanade in min arbetslista och förhörde kollegorna angående de nya sommarbarnen jag ska få äran att jobba med under sommaren.

Efter ett tag kom Esa. Vi hoppade in i bilen, drog iväg till nästa stopp. Rico kom också. Vi drack kaffe.

Det fanns egentligen inte så mycket att säga. Det kändes som om jag umgicks med dem senast i förrgår. När kaffekopparna var urdruckna och ett X antal cigaretter rökta, begav vi oss. Rico körde hem och Esa och jag gled omkring. DK:ade. Radio Rock spelade Serj Tankian. Vi handlade lite förnödenheter vid the place where it used to happen.

Lillasyster & jag vid havet igår kväll.

Är hemma för en liten stund nu. Jag har redan inlett min Ingenstansiska diet; frukost, ett sjukt antal koppar kaffe, en liten bit mat på kvällskvisten och sedan ännu mer kaffe.

Jag lyssnar på finska rapparen Stig Dogg (som jag vet att Esa bara hatar). Ska strax förse mig själv med dagens varma mål. Ska sedan bege mig hem till kära farmor, efter det hem till Magnus (insåg tidigare idag när vi pratade i telefon att jag har saknat honom hemskt mycket). Hoppas i hemlighet att vi kan åka ut med Mustangen.

Någonstans var jag naiv nog att tro att jag skulle fortsätta ta det lugnt. Men jag behöver bara sätta min fot i Ingenstans för att ha ett sprängfyllt schema. Det är sjukt och samtidigt helt wonderful.

Imorgon döps min söta systerdotter Nicolina. På fredag åker jag tillbaka till vackra Vasa för att umgås med H och förhoppningsvis Fong, och förstås för att fira mina (snart) tjugo år tillsammans med systrar och gamla kombon.

Den första morgonen i Ingenstans.

2009-05-20T13:42:00.002+03:00

Det är en helt vanlig morgon i Ingenstans när jag vaknar.

Eller, egentligen är det ju absolut ingen vanlig morgon, för det är den första morgonen jag vaknar i Ingenstans.

Jag slår på stereon och låter Frida Hyvönen sjunga Scandinavian Blonde medan jag öppnar fönstret och klär på mig.

Jag är på väg genom dörröppningen när en tanke blixtsnabbt skjuts genom mitt huvud och jag vänder mig om.

Jag sneglar på dubbelsängen. Den obekvämaste sängen i hela universum, men som trots allt är min säng. Jag går tillbaka, sliter undan täcket. Granskar lakanen.

Då förstår jag, att senast någon sov i de här lakanen, var den sista natten jag och H sov tillsammans.

Sedan länge förstelnade vätskor som hotar om DNA-prover som inte ljuger.

Jag går ur i köket och gör frukost.

Och jag kan inte låta bli att fnissa.

Sagan om det underbara landet på andra sidan havet.

2009-05-19T23:43:00.003+03:00

Resan gick bra. Skitbra! Grinade lite lagom när vi lyfte och flög bort från ön. Hulkande bad jag den förbryllade flygvärdinnan om mjölk och socker till kaffet. Och JA älskade klasskamrater! Jag läste era små hälsningar i antologin och jag grät lite extra lagom när jag läste dem. Jag älskar er, allihop! Sov som en stock några timmar på en soffa belägen hos min mormor i Umeå inatt. Klev upp kvart över sex och gjorde mig iordning och packade ihop.

Vi körde ner till Holmsund, jag fick mina resehandlingar, kastade ett öga på båtens namn. Båten hette M/S GUTE. Jag tänkte dö. Sedan fick jag se båten. Ja. Med stora bokstäver stod det M/S GUTE VISBY. Jag dog nästan lite till. Väl ombord var väggarna dekorerade med tavlor föreställande innerstan, Stora Karlsö och Tingstäde kyrka. I informationsvideon som visades, sades ”Välkommen till Destination Gotland” på brett gutamål. Jag dog faktiskt. Eller kände mig lite dum, där jag satt i mina marinblå mjukisbrallor med GOTLAND-tryck i feta, vita versaler.

Klev iland, 14:30, finsk tid. Tänkte att; herregud vad grått här är! Träden hade förvisso slagit ut, men inte lika grönskande som på ön.

Kördes raka vägen till salongen där jag fick håret uppfräschat och träffade mina äldsta systrar. Slank in på närmaste R-Kiosk, handlade Pallmall cigaretter, Frezza chokomint (DRICKBAR PÄTKIS!) och en Onnen Sanat. Jag vann inte.

Promenerade från Vöråstan upp till centrum och stövlade in på Citymarket var jag träffade en snickerikompis. Handlade choklad och jordgubbar och Kulta Lonkero. Sprang sedan upp till Rådhusgatan och slog in portkoden, tog hissen upp till sjätte våningen, knackade tre gånger på dörren. Hörde hur den unga mannen jag älskar snöt sig där innanför. Plötsligt öppnades dörren och Fong praktiskt taget kastade sig över mig. Granskade mig och frågade glatt om jag gått upp i vikt. Sa att jag såg sjukt bra ut. Jag slängde Lonkeron i frysen och sköljde jordgubbarna. Gick ner på gatan igen för att möta upp Lillasystern och yngsta svågern och systerdottern. Vi tog hissen upp igen. Placerade oss alla fem på balkongen och njöt i solen i varandras sällskap och Fong och jag drack Lonkero och vi åt så mycket jordgubbar vi förmådde.

- Hur är det med H då? frågade jag.

- Ja, det är bra. Han har frågat efter dig, svarade Fong.

- Va!?

- Ja, flera gånger faktiskt.

- Va!? Varför har du inte sagt någonting tidigare!? När har han frågat efter mig?

- Öh, ja… senast igår, och gången innan det var väl för… tre dagar sedan?

Jag blev stum. H. Den unga mannen vars skratt jag förälskade mig i hemma på jullovet. H, som jag inte pratat med sedan början av februari. Jag trodde att han hade glömt mig, träffat någon annan. Att det var roligt så länge det varade. Att det kanske inte betydde så mycket.

- Han ville träffa dig idag.

Det kom som ett slag i magen. Ett varmt, härligt slag. Ett oväntat. Jag blev knäsvag. Det blev lite jobbigt att andas. Fong ringde ett samtal. På ett kort ögonblick hade jag förvandlats till en nervös fjortonåring.

Jag kramade Fong hejdå, sedan tog vi vägen under torget, till K-Kenkä. Hanna mötte upp oss. Jag inhandlade skor. Kastade de gamla skruttiga ballerinas som tog in vatten. Hanna och jag hann sedan bara slå oss ner på en bänk i solen nedanför Frihetsstatyn, så ringde han. H.

- Jag är i närheten. Jag vill gärna komma förbi och säga hej.

Och när H dök upp var Hanna snabb med att skynda iväg. Han kramade mig länge. En stund senare dök Lillasystern och svågern upp. Vi sneddade över torget. Han gick underligt nära mig. Jag förvånades. Det var som om jag inte alls hade varit borta i fyra månader. Att vi bara tog vid där vi avslutade i början på januari. Vansinnigt.

- När kommer du tillbaka till stan? frågade han.

- Jag är inte säker. Men antagligen på fredag, svarade jag.

- Okej. Ring mig. Jag vill att du gör det.

- Har du saknat mig?

- Ja.

- Ha det bra. Vi ses.

Det blev konstigt. Kramen, hans hand som fattade min, den snabba kyssen. Han gick åt ett håll och jag åt ett annat. Knävecken hotade att vika sig under min kropp.

Vi åkte hem till Lillasystern där vi softade ett tag, käkade mackor och drack kaffe. Lyssnade på musik och lekte med Nico. Sedan hoppade vi in i bilen och satte gasen i botten mot Ingenstans. Jag var speedad. Helt freaked out alltså!

I samma ögonblick som vi passerade gränsen, och äntrade Ingenstans bytte CD-spelaren spår och Fronda sjöng ”Jag är tillbaks!” och jag och Lillasystern blev ivriga i baksätet och ropade till svågern att höja volymen och han höjde volymen och allt i mitt liv var glädje och lycka och vi passerade mina älskade restaurang där jag sliter om somrarna och vi åkte ner till havet och magen fylldes av en härlig tillfredsställelse och ett underbart lugn och vi besökte pappa och stötte på mamma och mittiallt klev jag ur bilen, klev ner på grusgången.

Jag är hemma.

Lugn förmiddag i Slite.

2009-05-18T14:02:00.002+03:00

Jag somnade som en klubbad säl igår kväll. Sov som en stock. Vaknade upp i ett slags konstigt stadium mellan vakna och somna när Linn kom ner och skulle åka till jobbet.
Föll ner i REM sömnen efter några sekunder och nästa gång jag vaknade, 08:08, var när Nils dundrade ner för trappan.
När jag kikade upp på honom kände jag direkt att jag inte hade sovit tillräckligt.
Motvilligt klev jag upp och gick omkring en stund för att piggna till lite.
Snabbt hade jag krupit ner under filten i soffan igen.
Jag tittade på Nils när han åt frukost. Lyssnade när han spelade gitarr.
Så reste han sig och efter en liten stund ställde han ner en kopp svart kaffe på vardagsrumsbordet.
Jag hörde hans steg i trappan och på övervåningen.

Plötsligt vaknade jag av att han kom ner igen. Jag kikade på den digitala klockan på telefonens skärmsläckare. 11:30. Kaffekoppen hade kallnat.

Nu sitter jag på golvet i Nils' rum. Jag sitter i skräddarställning och båda mina ben har somnat. Nils sitter bredvid i sin fåtölj och spelar Metroid 3, som damp ner i postlådan tidigare. Han säger att han är hungrig. Frågar om jag vill käka lunch.
Jag är inte hungrig. Jag åt ju frukost för bara en dryg timme sedan. Drack kaffe för en halv sedan.

Ute är det molnigt och regnet duggar. Det tycker jag är bra. Fast det får gärna klarna upp till kvällen när jag ska flyga iväg till Umeå. Jag vill ju gärna se ön jag lämnar.
Nu ska jag diska.

Sista natten på ön.

2009-05-17T23:31:00.003+03:00

Jag vaknade imorse en kvart innan klockan skulle ringa. Ändå hade jag bara fått sova i sex timmar. Klev upp och åt gröt och sedan hoppade jag i duschen. Varmvattnet tog slut efter en halv minut.
Jag drack en sista kopp kaffe med Annelie på trappan. Sa hejdå till Ellinor.
Fortsatte packa. Sa hejdå till Alida och Annelie.

Vid halv tolv åkte också Julia och Jonas iväg. Julia började grina när vi sa hejdå.
Jag slängde ut allt lägenhetsinnehåll på loftgången och dammsög.
Den sista jag sa hejdå till var Johanna D. Jag var ensam kvar i Fårösund.

När jag hade skurat färdigt plockade jag med mig lite saker och gick över till skolan för att äta en sen lunch. D ringde. Han har nu börjat planera för vår kommande sommar tillsammans.
Han avslutade samtalet med att säga:
- Jag väntar på dig.
- Jag vet, svarade jag.
- Bra.

Vid tre kom Nils. Jag lyfte ner all packning på parkeringen och han hjälpte mig sen med att få in det i bilen. Jag vinkade hejdå till Fårösund och vi satte riktning mot Slite.
Vi åkte hem till Nils' mamma och drack kaffe. Efter ett tag åkte vi till affären och köpte cigaretter och glass. Vi slog oss ned och funderade över livet. Vad som varit och vad som komma skall.

Min chockrosa resväska vägde tidigare idag cirka trettio kilo. Tio kilo för mycket alltså.
Men Nils' och jag gjorde en bra deal: Jag får magasinera alla mina böcker och filmer hemma hos honom tills vidare.
Så under tiden Nils spelat Resident Evil har jag packat om. Igen.
Sedan gjorde vi potatismos och fiskpinnar. Vi åt framför Futurama. Linn bjöd på jättegod glass.

Nu är jag mätt och så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Ska bädda i soffan nu och sedan lägga mig. Kommer sova sött inatt.

Med dessa ord önskar jag er läsare vackra drömmar.

2009-05-17T02:14:00.003+03:00

Bilderna laddar trögt, trögt, trögt. Norge vann Eurovision Song Contest. Finland kom sist. Inatt sover jag i min säng i mitt sovrum i min lägenhet i Fårösund för sista gången.
Ludde messade. Skrev att Jesus skulle komma över med min väska kring midnatt. Nu är klockan på väg mot halv två, och Jesus har fortfarande inte varit här.
Det dummaste är, att i den där väskan finns mitt svindyra Marimekkobadlakan. Jag behöver ju det imorgonbitti när jag ska duscha. Klockan ringer 08:00. Domt hovo får kråppin liid.

Hur jag än letar, kan jag inte för någonting på denna jord hitta hörlurarna till mp3:n. Jag borde gå hem och lägga mig.
Visste ni föresten, att det som i Finland heter plättar, kallas i Sverige för pannkakor. Dessutom verkar svenskarna tro att man ska äta dessa till middag.
Jag har bott här i nio månader nu. Och jag förstår fortfarande inte.

Jag lever fortfarande i förnekelse.

2009-05-17T00:35:00.003+03:00

Föresten. Jag har inte gråtit än. Jag hade verkligen trott att jag skulle börja grina idag när jag kramade Johanna och Sara hejdå.
Men icke. Inte en liten, liten tår heller.

Jag antar att jag kommer bryta ihop på planet sen, när vi lyfter över Visby och man nästan kan se hela ön. Då, då! Då kommer jag storböla. Då kommer jag inse att detta verkligen händer.
Då kommer jag läsa de hälsningar som mina underbara, älskade klasskamrater skrivit i mitt eget exemplar av antologin.
Och jag kommer lipa.

Det är som om alla tårarna sparas till ett och samma tillfälle. Och när de väl kommer, ja, då kan man likna dem vid Niagarafallet.

Skolavslutning.

2009-05-17T00:23:00.002+03:00

Igår hade vi skolavslutning. Det var fint. Både bra och dåligt. Jag kramades en massa och skrattade så jag fick ont i magen. Nils var busig och skrek när jag åt glass så glassen rann ut ur munnen och jag fick glass i håret och sedan hade han ut cigarettpaketet i min handväska.
Så här fina var vi igår (Nils var egentligen finare innan, men han bytte om sen...):
.

När skolavslutningen var över och vi hade kramats och varit lite blödiga ett tag, hoppade vi in i bilen och åkte till Slite för att inhandla alkohol och grillmaterial.

Sedan åkte vi hem till Fårösund, gjorde oss iordning, körde till färjan och åkte hem till Ludde. Där grillade vi och drack och myste och vi gick ner till havet och det var otroligt vackert och natten var oändlig och skulle aldrig ta slut och Ludde höll världens finaste tal och alla fick tårar i ögonen och jag var ju lite full så jag glömde min väska hemma hos Ludde.

Idag har jag varit lite krapulantisk och vemodig när jag tvunget har skiljts åt från Johanna W och Sara. Efter kvällsmaten har jag packat om allt men hur jag än gör finns det inte en chans att jag får med mig allt som finns i mitt sovrum för tillfället. Och jag kan säga att det är inte mycket.

Jag fortsätter natten med att flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Så länge bilderna flyttas ska jag springa över till nya boendet och säga hejdå till mina klasskamrater som åker tidigt imorgonbitti. Imorgon ska jag packa det sista, hiva ut allt ur lägenheten, och när Julia och Jonas åkt ska jag i lugn och ro dammsuga och skura. Nils hämtar mig någongång mellan två och tre.

Efter en natt på en soffa i Slite bär det av mot Visby flygplats. Därifrån flyger jag till Umeå, sover några timmar och tar mig sedan över havet till Vasa, tillsammans med min morbror och min mormor.

På andra sidan havet.

2009-05-14T23:13:00.002+03:00

På andra sidan havet väntar en ung man på mig.
Det är ofrånkomligt.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.

Han säger att
vi har väntat på det här tillräckligt länge. Jag tänker inte låta någon eller någonting förhindra det.

(Ett utdrag; 21:40, 05 november 2007.

... efter en cigarett i kylan på balkongen hoppade jag i dushen – brännande hett vatten mot min bara hud.
Med fuktigt hår kröp jag ner mellan lakanen. Det är skönt att somna nydushad. Och på tal om att somna; så förstår jag inte ens var vi fick idén ifrån, idén att vi skulle sova tillsammans.

Efter ett tag (sekunder, timmar?) låg vi tysta, tätt, tätt, tätt intill varandra. Hans högra överarm mot min vänstra överarm och lugna andetag i mitt fuktiga hår. I min mage började det försiktigt vibrera, som vanligt, en sjudande värme spred sig ut i kroppen.
Jag miste tidsuppfattningen totalt när vi väl lade oss tillrätta, sov i perioder.

Allt jag vet, är att jag vaknade någongång mitt i natten, stirrade upp i taket. Av hans andetag att döma, var han också vaken. En känsla i mitt bröst och jag kunde inte hejda mig; kastade meningen ut i rymden;
- Det känns precis som julafton.
- Nämen så kul är det väl inte att sova med mig, svarade han med ett skratt, även om jag inte ställt någon fråga.
Jag skrattade, slumrade återigen på hans arm. När jag sedan vaknade på nytt insåg jag att jag helt och hållet hade glömt bort hur otroligt hemskt underbart mysigt det är att bara sova bredvid en annan människa.)

Kanske vi har väntat ända sedan den där kvällen för flera år sedan, när han lutade sig över soffan där jag låg, och yttrade den mening som var anledningen till att jag i början av vår bekantskap hatade, ja, nästintill föraktade honom.

Kanske. Och nu väntar han på mig, på andra sidan havet.
Inte vill jag ha det på något annat sätt heller.

Magdans in the summertime.

2009-05-14T19:24:00.004+03:00

Till den här låten dansade jag i klassrummet. Iklädd mjukisbrallor och BH.

Låten är för mig heta, syrefattiga sommardagar när jag var liten och vi åkte i den chockrosa fiaten till Storsand, mamma och barnaskaran och mamma blev brunast av alla.
Jag och Lillasyster hade likadana baddräkter och jag hade en badring med Mumin och Snorkfröken på.

Why do you look so familiar? I could swear that I, I have seen your face before.

2009-05-14T18:14:00.005+03:00

Vi hade sovmorgon idag. Pinsamt nog försov jag mig. Det gjorde Johanna också, som sov på golvet i mitt kök.

Vi säger ingenting. Genom tystnaden ser vi på varandra.
Han bryter den genom att fråga vad jag kommer sakna. Han sticker gaffeln i salladen på min tallrik. Eftertänksamt räknar jag upp saker och människor.
Han säger minns du när vi... och och den gången vi - - -, det var roligt!
i mitt huvud spelas scener upp.
Jag ler snett och jag tänker att jag undrar när jag kommer träffa honom igen.

Jag ger honom en av mina bandtröjor.
Sedan sätter vi oss i den stekheta solen, dricker kaffe och röker mina Marlboro mentol.
Jag frågar honom då, kommer du sakna mig?
Han ler och säger att det är klart!
Och efter en lång, lång, behaglig tystnad säger han
nej
jag ser på hans ögon och han tänker efter
säger att
nej, jag kommer inte sakna dig
jag väntar på fortsättningen
och den kommer
nej, jag kommer inte sakna dig.
Jag kommer längta efter dig.

I klassrummet, när vi skriver små hälsningar till varandra i våra antologier,
frågar jag min vänner vad som är värre, vad som gör mer ont; att sakna eller att längta?

Himlen är klarblå och hög. Inte ens ett pyttelitet moln syns till. Jag har lämnat alla mina saker och kläder vid Röda Korset.
Jag fortsätter flytta bilder från datorn till ExtraFilm. Det är tredje dagen i rad nu. Jag inser att jag har fotograferat hur mycket som helst. Inser att skolans datorer är ganska långsamma.
Den gula skolbyggnaden badar i solljuset och den heta värmen. Den gula skolbyggnaden är omringad av unga björkar. Björkarna är klädda i blåa och gula band.
Jag tänker att jag borde klä en björk i vita och blåa band. Men sedan kommer jag på, att när de gula banden bleks i solen, blir de ju vita.

Om en liten stund ska jag för sista gången äta middag vid Markan tillsammans med mina klasskamrater. Imorgon är det över. Det tar slut, det faller, tar emot, säger STOPP.
Det är delad sorg och glädje.
På whiteboarden i klassrummet har vi skrivit VI ÄLSKAR DIG!

Stugan vid fjärden.

2009-05-13T22:52:00.004+03:00

Jag fick ett sms igår. Från min chef. Hon undrade när jag kunde börja jobba. Jag slog mig genast ner och granskade kalendern noga.
Efter en liten stund av grov tankeverksamhet besvarade jag sms:et.

Som svar fick jag en smiley och meningen "see u soon".

Jag var tvungen att ställa mig upp, hoppa på stället och skrika rakt ut; ett glädjetjut!
Den 27:e maj klär jag mig återigen i den vita skjortan och det svarta förklädet och intar min position bakom disken.
Åh! Jag trillar snart av stolen! Det pirrar i mina knäskålar!
(Jag ler löjligt samtidigt som jag skriver det här inlägget...)

Älskade! Morran, Kocken, Filifjonkan (a.k.a. jätskityttö) och alla ni andra; Jag saknar er som attan och snart är jag tillbaka hos er bland kaffekopparna och Eskimo-glassarna! <3

Dina kunskaper är inte tillräckliga.

2009-05-13T22:44:00.002+03:00

Jag har stått i ett fuckin' snickeri i tre år. Inte suttit vid en skolbänk och läst.

Jag, som har stått i ett snickeri i tre år, får inte utbilda mig till lärare inom slöjd.
Men de, som har suttit vid en skolbänk och läst, de får minsann.

För att kunna antas till utbildningen bör du uppvisa intyg över kunskaper i finska och engelska på gymnasienivå. De studier som ingår i den examen du anger i ansökan är inte tillräckliga.

Nu hänger det på litteraturvetenskapen.
Om det faller där också,
har jag tre månader på mig att hitta på någonting att göra till hösten.

Youtube.

2009-05-13T22:20:00.003+03:00

Det är riktigt hemskt nu hörni. Jag längtar hem till det finska landet.
Fruktar de spådda svenska sommarplågorna som även kommer spelas i de finlandssvenska radiokanalerna (finns det fler än två?) OCH de finska.

tack som fan kap kun kap
koh pangan koh tao khao lak
fuck it i phuket pingpong show
kalla folket för tjingtjonghoes

Minnesförlust och återuppståndelse.

2009-05-13T21:02:00.005+03:00

Mitt minne sviker mig. Ordentligt.
Mormor förvånas när jag erkänner att jag bara har ett vagt, grumligt minne av morfars utseende och ingenting annat. Han gick bort när jag var sex år.

Det är förlåtligt.
Men att jag inte har det blekaste minne av hur jag firade när jag gick ut grundskolan, är vansinne.
Den Stora Dagen för fyra år sedan, har suddats ut.

Jag ögnar igenom dagboksanteckningar. I hopp om att finna ledtrådar.
Varje dag under maj och juni månad år tvåtusenfem, har jag plitat ner utförliga beskrivningar.
Jag har berättat om allt och lite till,
men inte ett ord om min examensdag och möjligt firande. Förstås.

Hans namn dyker upp sedan.
Jag blir glad. För hans ansikte är för mig klart nu.
Saker vi gjorde. Vad vi sa till varandra. Mitt hjärta tar fart.
Det glädjer mig att han i dagboksanteckningarna är förevigad. Att han finns där. Precis som han var och som jag alltid kommer minnas honom.

Jag blir förskräckt när jag i följande stycke upptäcker att jag skrivit om en begravningströja.
Var det ett budskap från makter ovan? Anade jag någonstans i mitt undermedvetna vad som skulle komma att hända?
Eller var det helt enkelt bara en slump?

Detta är inte en fråga, det är ett konstaterande.

2009-05-12T15:03:00.005+03:00

Kring två inatt kändes det ändå som om saker och ting, gällande packningen, började klarna. Fong hade i telefon sagt en massa bra saker om packandet. Det kändes som om jag accepterade att jag bara kommer kunna ta med mig ett par jeans tillbaka till Ingenstans.

Jag bestämde mig för att sova. Ställde klockan att ringa vid sju. Planerade att torka damm i sovrummet, dammsuga, skura och sedan äta frukost.
Men så kunde jag inte somna.

Tankarna var ett virrvarr i mitt huvud.
Magen ropade "tarmvred!", samtidigt som jag var så hungrig att jag knappt kunde ligga utsträckt, på rygg, utan att det var smärtsamt.
Jag slog täcket runt min nakna kropp och tassade ut i köket.
Fönstrena blev skitigare efter att jag tvättat dem.
Rastlös stapplade jag fram mellan väggarna.

Senare, i sängen; jag hade räknat långsamt till sexhundra.
Klockan visade halv fyra och cigaretterna hade tagit slut.

Det finns så mycket att säga.
Men tiden är knapp.
Jag blöder ur både näsa och munn.
Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad.
Länge sedan jag var så trött.
Jag hinner inte berätta,
hinner inte skriva,
hinner inte sova.
Och jag undrar när träden brast ut i grönska.

Jag önskar ordning i kaoset.

2009-05-12T00:48:00.003+03:00

Bara för en liten paus och en snabb uppdatering: Jag håller på att få ett sammanbrott. Av något slag. Psykbryt kanske?

Jag satt i textsamtal från 09:10 till 15:00. Sedan dess har jag städat, städat, städat. Och åter städat.
Inte ser Finska Ambassaden mindre ut som tredje världskriget för det inte. Nej, nej.
Och inte hjälper det att jag har sovmorgon imorgon, när jag ändå kommer vara tvungen att städa och packa fram till klockan fem. Bara fem timmar kvar till det.
Detta kommer aldrig hålla.

Fick panik när jag insåg att jag blir tvungen att avsäga mig bekantskapen med cirka... 4/5 av alla mina ägodelar.
Ringde min bästa vän hemma i vackra Vasa. Efter 15 minuter av bedrövelse, besvikelse, förtvivlan och uppgivenhet fick han mig i alla fall på bättre tankar och försedde mig med några goda skratt.

Som grädden på tårtan blir jag utkastad från mitt hem redan på söndag kväll.
Mitt flyg lyfter på måndag kväll.
En anställd på skolan sa:
- Om det inte finns någon du kan sova över hos, får du sova i vilrummet här på skolan.
- Vilrummet!? utropade jag. In my ass! Då sover jag hellre på gatan!

Allt som behövdes var ett ynka telefonsamtal för att finna en soffa att sova på + skjuts till Visby Airport. Goodie goodie!

Well. Antar att jag ska springa hem tillbaka och fortsätta.
Det kommer bli en lång natt.

Jag vaknar med ett ryck tio i sex.

2009-05-09T20:33:00.006+03:00

Nu är jag återigen tillbaka i Ingenstans. Det är fest hemma hos Den Där Mannen T, och tydligen gick det inte så som det var tänkt med den där kvinnan som skulle vara i hans egen ålder. Jag har ingen aning om varför eller vad det var som hände. Han har inte berättat, och jag har inte frågat heller. Nej, för det är vi nu, T och jag. Ja, och vi är inte bara älskare, nej, vi är man och kvinna, pojkvän och flickvän. Ett par. T och jag. Mamma är nog i extas. Hon gillar T.

T står vid min sida, håller en arm om min midja och jag smuttar på en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Det skymmer utomhus redan, inifrån dunkar basen från stereoanläggningen. Glad musik. Festmusik. Jag kan snart inte stå still längre.
Alla de unga männen är på plats, även en hel del av mina killar.
Men det som förvånar mig mest är att fjortishororna också är där.
Jag menar, visst, jag har varit borta i ett år, men det här tar ju det hela till en vansinnig och helt overklig nivå!

Den Där Mannen T greppar tag om min arm, leder mig bort till utomhusmöblerna, sätter sig i den enda lediga stolen och jag sätter mig i hans knä, tänder en Marlboro Mentol.
Vi pratar en lång stund med våra vänner som sitter runt bordet. Det blir mörkare utomhus, och med mörkret kommer kylan.

Vid midnatt bestämmer vi oss för att gå in. Jag hinner bara in genom bakdörren, när jag får syn på T’s storebror. Storebror, som även jag kallar Storebror. Han kommer in genom dörren som vetter mot framsidan av trädgården och jag blir eld och lågor.
- Storebror! tjuter jag och springer mot honom.
- Lillasyster! utropar han och tar emot mig när jag kastar mig okontrollerat mot honom.
T sluter upp bredvid oss. Vi pratar och skrattar och allting är helt perfekt. Tills det piper och vibrerar i min ficka och svaret på det där sms:et jag skickade för några timmar sedan kommer.

Jävla slyna! Fattar du ingenting eller!? Jag pallar fan inte hänga med dig! Vill inte veta av dig alls. Du är fan vrickad i huvet.

Jag kan inget annat än stirra på telefonen i min hand. T och T’s storebror betraktar mig frågande.
- Vad är det? frågar storebror till slut.
- I-ingenting, svarar jag, möter hans blick och ler snett.

Festen fortsätter i sedvanlig takt. Den nya lampan i köket ger ifrån sig ett behagligt, varmt sken. Alkoholen gör mig varm och mjuk i kroppen. Efter ett tag glömmer jag det hemska sms:et.

Kring fyra på morgonen har alla gäster gått hem.
T och jag gör oss i ordning för att gå och lägga oss, och av någon konstig anledning har vi bytt sidor i sängen.

I nästa sekvens sitter jag på en bänk bakom kafeterian och bredvid mig på bänken sitter min vän. Vännen som svarade på sms:et. Jag räcker honom den halvrökta cigaretten och han fångar upp min blick. Han kan inte slappna av.
- Herregud. Jag har inte varit riktigt kär sedan… ja…
Och han berättar allt det där jag redan vet. Han börjar småningom skälva. Tårögd.
- Men vännen! utropar jag, lägger en arm om hans axlar och berättar.
Berättar att när september kommer är det två år sedan jag var kär på riktigt. Han lugnar sig, efter ett tag.

Jag vaknar med ett ryck tio i sex. Detta är min nya konstiga vana; jag vaknar någon gång mellan fyra och sex på morgonen och är pigg som attan, ligger vaken och glor i taket i ungefär en timme för att sedan somna om.
Hur som helst så vaknar jag med ett ryck. Jag ligger precis likadant som jag gjorde när jag somnade. Och jag är kissnödig. Så kissnödig så jag… ja, det är en nära-döden-upplevelse.
Jag kastar mig ur sängen, rycker upp dörren och springer naken in på toaletten. Trycket lättar. Ett sorts illamående tar samtidigt fart.
Jag sköljer händerna, småspringer över golvet tillbaka till sängen, kastar mig ner under täcket. Då kommer jag ihåg det hemska sms:et i drömmen. Jag sätter mig upp i sängen, sträcker mig efter telefonen. Och mycket riktigt; ett meddelande mottaget.
Men det är ingen utskällning. Inga anklagelser. Bara en redogörelse och frågan; vad har du gjort?
Aktiverar knapplåset, lägger mig ner igen. Drar upp täcket, halvvägs över magen. Stirrar i taket som vanligt. Tänker att det kvittar det kvittar det kvittar.
Lyssnar till regnet en timme innan jag somnar om. Regnet mot plåttaket är vackert och balansen, harmonin bosätter sig efterhand i magtrakten.

I'm doin' it for a thrill.

2009-05-09T19:27:00.001+03:00

http://www.youtube.com/watch?v=ELRD8ZMYmrA&feature=related < KLIKKAA JA NAUTI!

"He e en sånde låt som man ska lyyss på i biilin en varm såmarkvell tå man kör jinåm Vasa å allt e grönt å man e liiti kär i allt å all å e pirrar liksom liiti i knéskålan fö man ska ut på krogen på kvelldi å man vejt, man bara VEJT att e kommer var skitbra!"

En gång i tiden...

2009-05-09T18:55:00.001+03:00

var jag blond.

Mellan tillfällen av övernattning och bad.

2009-05-09T18:32:00.002+03:00

När Lilla Sjöjungfrun var slut skulle några bli kvar och titta på mer film, några skulle gå hem och sova och några skulle packa lite innan läggdags.
Klockan var inte mer än halv tio och jag hade ingen större lust att varken se mer film, sova eller packa.
Jag fick en lysande idé! Jag skulle ju förstås gå hem till Finska Ambassaden och busa med min kombo Julia och hennes pojkvän!

Så jag traskade över parkeringen, slet upp dörren till mitt hem och snavade över dörrmattan. Det var släckt i hela lägenheten. Och alldeles knäpptyst.
Besvikelsen var total.
Jag flyttade datorn till sovrummet, slängde i en skiva blandad peppmusik och öppnade en öl. Jag ringde ett snabbt samtal, helt i onödan. Packade lite förstrött. Rökte en cigarett på trappan. Tänkte elaka tankar. Skickade iväg ett sms. Fick inget svar. Öppnade en ny öl.

Så satt jag där på min stol i ett hörn i mitt sovrum och drack stora klunkar av den kalla ölen, betraktade objekt som snart ska packas ner i en liten väska, max 25 kilo. Som om mitt liv på ön inte skulle väga mer än 25 kilo? Det väger minst ett ton och lite till!
Tänkte att herregud, klockan är halv elva, det är fredag kväll och här sitter jag, ensam på en stol i mitt sovrum och dricker öl och lyssnar på Offspring.

If you could only read my mind
You would know that things between us
Ain't right
I know your arms are open wide
But you're a little on the straight side
I can't lie

I want you
All tattooed
I want you bad

Då slog det mig att många, väldigt många av mina killkompisar hemma i Ingenstans, är tatuerade. Tatuerade på ställen, så man inte vet om det, förrän man sover över, eller ska bada. Och mellan tillfällena av övernattning och bad, hinner man glömma bort att de faktiskt är tatuerade.

Jag öppnade ett fönster. Det hade börjat regna. Det gjorde mig glad.
Jag tänkte att det är konstigt egentligen, hur man undermedvetet lär sig att urskilja vissa röster, vissa fotsteg, vissa billjud.

Jag gick ut, tände en cigarett. Blundade och lyssnade till regnet. Sedan borstade jag tänder och kröp ner under täcket.

Lilla Sjöjungfrun.

2009-05-09T17:56:00.000+03:00

Jag vet inte om någonting kanske är fel. Jag vet inte. Kanske det finns en felande länk någonstans djupt inuti?
För vi såg Lilla Sjöjungfrun igår kväll.
Och jag tänkte börja grina.
Fick riktigt kämpa för att inte börja böla högt. Fick hålla emot för att tårarna skulle hållas innanför ögonlocken.

Kanske jag är gravid!?
Man vet aldrig!
Kanske en kondom sprack, någon gång för riktigt, riktigt länge sedan? Kanske jag har blivit våldtagen av en utomjordning medan jag sov? Kanske min silikonpojkvän Mr. Pink är den blivande pappan (javisst, stor chans!)?
Man vet aldrig.

Eller också har jag bara blivit väldigt, väldigt blödig.

De där små detaljerna.

2009-05-09T17:51:00.001+03:00

Jag samlar på små, små underbara detaljer. Jag har kommit fram till att det är dessa små detaljer som gör mig lycklig.
Vad dessa detaljer består av?
Well, till exempel;
En solig, varm dag i mitten av maj. Jag ligger på en filt i gräset bland miljontals tusenskönor. Molnen jagar över himlen, vi har just spelat några omgångar kubb och jag ligger där på filten i min nya bikini och genom solglasögonglas betraktar jag mina klasskamrater som ligger utspridda på filtar runtom mig. Betraktar dem när de skriver, brev och prosa, poesi och läser, pratar i telefon. När jag ligger där på filten vet jag att det ögonblicket är ett av De Där Stora i Det Lilla Livet.
Och då är jag lycklig.

Lifesaver in the woods.

2009-05-08T12:20:00.003+03:00

Allt som behövdes igår var verkligen den där löpturen. Visst förstår jag Vargens reaktion när jag berättade att jag skulle ut i spåret. Jag är inte den där hurtigt flåsande människan man möter i skogen när man är ute och går med hunden. Och just därför gör jag det. För jag är absolut inte den människan. Det gör det hela lite mer spännande.

Jag hade i alla fall kommit halvvägs igår när jag upptäckte en ganska stor, svart varelse. Min första tanke var att det var en älg, men sedan insåg jag att det ju inte finns älgar här.
Jag saktade ner och började istället gå i rask takt. När jag kom närmre såg jag att det var en hund.
Den stod blixtstilla en bit framför mig i spåret, och bara glodde. Jag glodde tillbaka. Men efter ett tag kunde jag inte längre hålla mig, och började le.
Då tog hunden fart och kom springande mot mig.
På huk mötte jag hunden som gläfste och ville slicka mig på kinden.
Jag skrattade och snart dök också hundens matte upp.
Vi blev att prata en liten stund, och när jag gjorde en ansats till att fortsätta, frågade hon om jag sprang, berättade att hunden gärna ville springa efter och att hon var tvungen att koppla honom innan jag satte av igen.

Resten av sträckan gick fjäderlätt. Jag liksom flög fram genom skogen. Jag kunde inte låta bli, jag skrattade högt, jag sjöng med i musiken, jag stannade inte förrän jag passerat målstrecket.
Och alla tårar var som bortblåsta.

För jag gör människor hela igen.

2009-05-07T18:01:00.002+03:00

Innan jag går, måste jag erkänna en sak.
Jag grät sedan också.
Igen.
När jag läste kommentarerna på det här inlägget.

Och nej. Jag kommer aldrig.
Aldrig. Sluta skriva.
Lita på det.

My heart's on overdrive.

2009-05-07T17:48:00.004+03:00

Jag ska dämpa denna tillfälliga borderline med en tur i spåret. Ignorera smärtan i mellangärdet och magen och rusa okontrollerat och tänka att fuck the system med pepp-musik i mina öron.

För sedan pumpas endorfinerna ut i blodet och jag blir len som en klänning i silke, harmonisk som en sovande katt och kanske även lite fnittrig. I sällsam salongsberusningsanda.

Jag vet ju vad lycka är,
jag vet att du saknar mig

och

jag saknar dig också.

I need to take a shower when I look at you.

På en bänkrad mellan glödande hjärtan.

2009-05-07T17:30:00.001+03:00

Jag vet inte vad som har hänt. Om någon gjort något. Vem jag har kommit att bli. Jag trodde att jag hade kommit till det stadiet att jag funnit mig själv. Men kanhända jag bara blev någon helt annan än jag var innan.
Kanske man kunde likna mitt tillstånd just nu vid borderline.
Kanske jag bara blir så här i tider av uppbrott och avskedstagande.
Kanske i dessa tider av lövsprickning och grönska och dofter och regn som man inte kan låta bli att älska (jag älskar regnet, för att jag vet, att Du gör det). Kanske är jag lite… sentimental?

Jag satt som förstelnad idag mellan människor vars hjärtan glöder. Jag satt där, i ett mörker. Hade inte haft någon matlust alls innan, benen alldeles för rastlösa för att slå sig ner och äta i lugn och ro. Den där vikten jag så stolt lagt på mig under året rasar nu.
Jag kände hur en svaghet, en ingrodd urgröpning kröp längs kotorna. Jag är en död bland de levande.
En vandrande död som förundras på natten när hon tar i för allt vad hon är värd och slungar blomkrukan mot parkeringen och sedan inte känner någonting, någonstans.
Jag satt som förstelnad på en bänkrad mellan glödande hjärtan. Jag betraktade nackar och kände ömheten värka djupt, inombords.
Ett violett sken spred sig över ansiktena och nackarna blev dolda under ett lager skugga.
Någon tog ton
och
jag började gråta
Och jag förstod inte alls varför
jag bara grät
Så där
tyst
och
sammanbitet
Grät på det där sättet
som jag bara hatar
Jag ville skrika, kvida, hulka och jag ville att mina tårar skulle bli en flod, eller åtminstone en liten bäck där
mellan bänkraderna.

Och jag minns att jag i maj förra året, satt i ett utrymme, med likadana bänkrader, i ett likadant mörker och en annan på en likadan scen, klev fram ur mörkret, och tog ton och allt hår och alla fjun på min kropp reste sig, så som maskrosorna reser sig mot solen, och min vän greppade tag om mitt lår, ja precis där ovanför knäet och jag visste, jag bara visste att han kände precis samma sak som jag och vi andades, hetsigt, i samma takt, och fascinerades, för det är lätt hänt.

Och idag när jag satt där bland alla hjärtan, önskade jag att min vän skulle sitta bredvid mig, i mörkret, i det violetta skenet och hålla min hand. Att han skulle andas i mitt hår, så som han brukar göra, och viska
att allt blir bra
allt ordnar sig
även om han inte heller skulle ha en aning om varför jag grät.

I'm in for the kill.

2009-05-07T16:47:00.000+03:00

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.
Han som figurerar en halv meter framför mig, ler. Konstant.
Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
- Vafan gör du? Sluta vara så jävla jobbig.
Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig. Kanske han inte ens tycker det. Men precis när han har uttalat ordet, är det som om någon river ridån åt sidan. Allting blir klart som kranvatten.
Det är ju sant. Nu inser jag ju att det är sant. Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än vad de förhåller sig till andra.
Plötsligt är många gåtor lösta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.
En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum. Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
- Jag måste gå nu, säger jag.
För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä. Det är en påfrestning att försöka få gången att se normal ut.
Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.

Ofattbart.

2009-05-05T19:37:00.002+03:00

Jag hade någonting på hjärtat, men jag tappade det.

Jag undrar vem jag har blivit;
Vårregnet duggar lätt, det blåser kallt. Mina fingrar antar en ljuslila nyans.
Ändå finner jag en sådan lust att ta ut mig.
Så jag ska trä på mig mina träningsskor, mjukisbrallorna och dunvästen och ge mig ut i spåret ett tag.

Vid det här klockslaget om exakt två veckor befinner jag mig högst antagligen vid mitt barndomshem, i mitt flickrum i Ingenstans.
Det är över mitt förstånd.

It's over. O - V - E - R!

2009-05-04T22:01:00.002+03:00

.
Härmed förklarar jag att BLOGGKRAMPEN officiellt är över.
.

Det jag bör göra.

2009-05-04T21:56:00.002+03:00

Nu ska jag, utan att gråta, ta mig ner för trapporna, gå över parkeringen, ta mig upp för trapporna utan att gråta och sedan kasta mig på soffan för att läsa

KICKI & LASSE

för det bör jag göra.
Tänkte även slå på stort och äta en Hula-Hula glass (varför finns inte Diplom-Is i Finland för?).

Kaffe.

2009-05-04T21:54:00.001+03:00

I lördags pratade jag med Fong i telefon, och då Fong chockat utropade VA!?
insåg jag plötsligt att jag helt omedvetet gått från att vara en espresso-människa till att bli en latte-människa.

Det är lite skrämmande.

Bloggkrampen fortsätter...

2009-05-04T21:27:00.002+03:00

Jag har fått de första soleksemen för denna vår, så allt är i sin ordning.
Fast bloggkrampen är något nytt på min lista. Spännande.

Dessutom har jag sådan träningsvärk att jag lider när jag skrattar (vilket jag gör väldigt ofta i sällskap av mina roliga klasskamrater) och det är ren martyr att gå i trappor (vilket jag är tvungen att göra om jag ska hem eller iväg från hemmet eller till klassrummet eller från klassrummet).

Idag har jag även bråkat med mina bästa kompis (vet ej om det var på grund av grälet eller på grund av trapporna som jag blev tårögd), hängt med Ludde, spelat kubb och inhandlat ett vadderat kuvert.

Mamma: Du kan väl öppna Det Stora Paketet och spana in fakturan, om den ska vara betald innan den 19 maj - hör av dig.

Bloggkramp.

2009-05-04T19:11:00.001+03:00

Jag får helt enkelt inte till det.

I'm not done yet.

2009-05-04T12:16:00.002+03:00

Jag har aldrig varit mer tudelad än nu; Jag pratar med min bästa vän i telefon på kvällen och när vi börjar planera dricka kaffe och jag hör mig själv säga att han får ringa när han har slutat jobbet inser jag att det är ynka 15 dagar kvar tills dess att jag får hålla om honom, luta min kind mot hans hals, känna hans andetag i mitt hår.
Samtidigt har jag ju funnit mig själv här. I Fårösund, på Gotland. Jag har träffat hur många underbara människor som helst, och jag älskar dem. Mitt hjärta följde efter mig hit. Jag hör hemma här, på Gotland.
Sedan blir jag återigen tårögd när jag tänker på hur lite tid det är kvar tills jag får träffa alla mina vänner hemma i Vasa, hemma i Ingenstans. Träffa mina systrar och min mamma och min farmor. Lite tårögd för att jag saknar alla hemskt mycket.
Och återigen panikslagen när jag kommer på att jag borde börja strukturera inför flytten och... jag vill inte lämna min flock. Detta som jag letat efter i hela mitt liv, blir jag nu tvungen att skiljas från.
Man blir aldrig härdad, att skiljas åt är att dö en smula och jag är inte färdig här.

Salongsberusning.

2009-05-01T23:40:00.004+03:00

Inte kan jag någonting åt att jag är salongsberusad. Skyll på vinet. Det överjävligt goda vinet. Och whiskeyn. Skyll på min vän, som försedde mig med alkohol.
Kanske det inte är världens smartaste drag, att dricka sig salongsberusad några timmar innan deadline. Skyll på vinet, det överjävligt goda vinet och whiskeyn.

Solnedgången i Fårösund är allt som oftast; perfekt.
Ja, så perfekt att det stör mig litegrann.
Kanske är jag bara bitter?

Jag har varit så arg ikväll. Ja, riktigt arg!
Arg! när jag satt i köket och skrev prosa och drack rödvin.
Arg! när jag satt på tappan i den perfekta solnedgången och rökte cigaretter.
Arg! när jag städade i mitt sovrum.
Arg! när jag insåg att Mr. Pink inte alls har dött, utan bara varit medvetslös och nu återuppstått.

Jag kan inte, kan inte, kan inte
säga Nej.
Därför säger jag Ja,
och sedan mår jag illa.
Ångets, ångest, ångest!
Straffar ju mig själv på det här viset,
vet ju det.
Borde säga Nej,
men kan inte.

Trodde att jag i och med flytten skulle komma undan,
men beblandade mig bara med en annan,
som var precis likadan.
Och jag vet att jag borde säga Nej.
Vet att den här människan gör mig sjuk.
Men jag kan inte säga Nej,
så jag säger Ja.

Panik nu.
Panik, panik, panik!

Min längtan har aldrig varit starkare.

Jag vet att jag hör hemma här.

2009-05-01T19:30:00.004+03:00

Flygbiljetter från ön till Umeå är nu bokade och jag anländer sent den 18:e maj. SAS hade ändrat flygtider, that's why.
Igår höll jag vårtal vid majbrasan. Det gick över förväntan (fast det var jävligt kallt!)! Jag fick många komplimanger för min text "Den unga mannen Vår", och blev dessutom medveten om att jag är någon slags lokalkändis. Fårösundsbor kom fram och berättade att de läst/läser min blogg, och att de gillar den. Jag gillar't!
Jag somnade med ett leende på läpparna.

Idag har jag lapat sol på trappan, iklädd bikini. Lyssnat på soft musik och skrivit brev till den unga mannen på andra sidan världen. Druckit kaffe och handlat glass vid Ica.
Skäms lite över att säga att till och med jag blir illamående över alla fastlänningar som intar ön, helger som denna.
FlexKrediten har fått påfyllning, wich means I'm now rich woman. Dessvärre har jag en månadshyra att betala.
Nu ska jag springa hem till Finska Ambassaden för att göra mat, äta och städa.
Imorgon ska jag göra Visby tillsammans med min bästa vän.

Livet rusar återigen i rapidfart framåt. Jag älskar varje sekund. Vissa demoner har lämnat min kropp och andra intagit den. Det gör ingenting. Jag vet att allt är bra nu. Riktigt bra.
I sinom tid lämnar jag ön för De Tusen Sjöarnas Land. I sinom tid ska jag sluta vänta.
Jag kan inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att längta.
Även om jag vet att jag hör hemma här
i Fårösund,
i Våren.

Det känns bra att säga det, rakt ut.

2009-04-30T14:08:00.002+03:00

Releasefesten gick av stapeln vid 18:45 igår. Allt gick riktigt bra!
Nu återstår bara vårhälsningen vid majbrasan ikväll, och sedan tar jag efterlängtad helg.

Fortfarande lite illamående och ont i magen idag, men avsevärt mycket bättre än igår
så jag lär överleva.
Ska omgående boka flygbiljetter.
Den 18 maj, på kvällen, flyger jag från Visby till Stockholm och från Stockholm till Umeå.

Jag längtar.
Och det känns rätt bra att säga det, rakt ut,
att jag längtar.
Jag vet,
att när jag anländer till Ingenstans, kommer det mest att vara sig likt.
Men jag vet också, att människorna där, de som var mig lika, har förändrats, och att jag också gjort det.

Jag har beställt en bok. Absolut Per Nilsson - The very best of.
Första gången jag stötte på Pers författarskap, var jag 13-14 år gammal. Jag skrev en recension på hans bok Ja må han le... va?. Sedan dess har jag varit fast.
Hans karaktärer har nästlat in sig i varandra, lite blygt, lite försiktigt, så man knappt lagt märke till det. Jag menar att en viss scen i en bok, kan dyka upp i en annan bok, men ur ett annat perspektiv. Boken Du och du och du är väl den jag läst flest gånger. Kanske tio, om jag inte räknat fel?
Döm om min lycka när Sara meddelade att det fanns en helsidesartikel om Per och hans nya bok i DNs kulturdel i tisdags. Jag trillade nästan av stolen (har märkt att jag gör det ganska ofta), rodnade när jag tog mig an verket.
Jag önskar ibland att jag kunde skriva som honom. Önskar att jag kunde skriva som min största förebild. Men jag kan inte. Jag är för tankspridd, jag är för förvirrad.
(Pappa sa en gång den sista sommaren att nog är det konstigt att du inte tappar bort dig själv.)
När jag kommer hem till Ingenstans kommer ett AdLibrispaket ligga på min säng och i paketet kommer Pers bok att finnas. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.

En gestalt figurerar i mitt liv. Ibland knappt påtaglig. Ibland så slående verklig att jag glömmer bort att andas. En figur som fick mig att förstå vad vänskap innebär.
När jag tyst tassar barfota över parkeringen, efter, med sandalerna i handen, inser jag att figuren en bit framför mig slungas mellan definitionerna vän och fadersgestalt. Inser att det inte gör någonting. Att det känns riktigt bra.

Det är klart att det känns bra om man har gult nagellack.

Sorgen.

2009-04-30T13:48:00.001+03:00

Det är med sorg i hjärtat jag inser att min mp3 inte finns i min handväska. Istället har en kökssax tagit plats där.

En sådan där het dag.

2009-04-29T17:33:00.002+03:00

Idag är en sådan där het dag när man bränner hål på hornhinnorna, har allmän ångest över allt och egentligen ingenting och när man tycker synd om sig själv.

Jag har legat hemma i sängen och kämpat för att inte kräkas upp filmjölk, inälvor och äggstockar. Somnat och vaknat om vartannat. Drömt en massa konstiga saker.

Jag vaknade vid två. Drog på mig jeans och gick över till skolan.
Ställde mig nedanför trappen och fångade en liten nyckel någon släppte taget om, även om jag inte bett om det.
Sedan drog jag med mig Alida ut i en bil.
Startade, lade i backen och gasade för allt jag äger.
Med nervevade rutor gled vi omkring.
Tänkte att jag kanske håller på att bli riktigt paranoid.
Köpte den billigaste pizzan jag kunde hitta vid Ica.

Borde gå hem och lägga makeup. Platta hår och smörja in ben. Bestämma mig för vilken text jag ska läsa. Releasepartyt är ikväll.
Imorgon ska jag hälsa våren välkommen, inför Fårösundsborna.

Drunkningsolycka.

2009-04-28T16:17:00.002+03:00

Jag trodde att jag tog mig vatten över huvudet den där dagen när herr ordförande för Bunge Sockenförening klev in genom dörren och frågade om någon i klassen ville läsa någonting under Valborgsfirandet i Fårösund, och jag hörde mig själv svara "jag läser gärna någonting!".
Herr ordförande sa att det gärna fick vara lite roligt och udda,
precis som om jag såg lite rolig och udda ut.

Problemet är bara det att jag under inga omständigheter kan vara rolig i mitt skrivande.
Jag vill gärna kunna skriva komik, men hur jag än gör, så blir det bara gravallvarligt. Gravallvarligt och stramt. Sammanbitet.

Inatt producerade jag hur som helst strukturen till en text om Den Unge Mannen Vår. Grunden.
Och idag skrev jag texten.
Resultatet var... ja, gravallvarligt.

Fast jag använde faktiskt ordet "hundbajs" i ett stycke,
och det finns ju människor som tycker att bajs är roligt,
så varför inte?

Det har alltid varit onormalt att vara normal.

2009-04-28T16:09:00.002+03:00

Hur normalt är det på en skala att ha sendrag i svanken?

Hör upp!

2009-04-27T23:01:00.003+03:00

Första upplagan av vår antologi På tapeten kom idag.
På onsdag kväll, 18:30 håller vi releasefest vid biografen Roy. Alla läsare är välkomna!

Om ni är intresserade av att köpa antologin, kan ni ju alltid lämna en kommentar.

My super sweet twenty.

2009-04-27T22:34:00.001+03:00

Det är en knapp månad kvar tills jag blir tjugo år. I samband med denna händelse, tänkte jag publicera en officiell önskelista, så ni läsare (ja, detta gäller er alla) slipper fråga vad jag vill ha i födelsedagspresent.

I tjugoårspresent önskar jag mig;

- Pengar (så jag kan ersätta Mr Pink)
- Pengar, alternativ presentkort på någon kiva klädaffär (dock ej Citymarket, H&M, Seppälä eller dylika affärer. Jag har bott i mina Coral Zipper Super Slim i två år nu, jag är således i stort behov av nya jeans.)
- En rakapparat
- Ett par vita Adidas Superstar
- Två par Converse Allstar (ett par rosa, och ett par gula)
- En cykel (om ni tänkte ge mig en; ring för närmare beskrivning)
- En skruvdragare
- En longboard
- En dubbelsäng
- En klyvsåg
- En rikthyvel
- En planhyvel
- En bordcirkel
- Några limknektar
- Tur- och returflygbiljetter till Italien (stannar gärna i ca. tre veckor)
- En dejt med poeten Jyrki Kiiskinen
- En Chrysler 300C
- En liten, liten anteckningsbok, som jag kan ha i fickan
- En systemkamera (kvittar vilken, bara den är bra)
- En limpa Marlboro Mentol
- Presentkort på 40€ vid Valhalla Tattoo and Body Piercing
- Kubb (fast om jag får alla ovannämnda maskiner, kan jag tillverka ett kubbspel själv)
- Fia med knuff
- En årsförbrukning Paulig Presidentkaffe
- En sjukt stor bokhylla
- Självdisciplin

Mr Pink has left the building.

2009-04-27T22:15:00.002+03:00

OBS! Känsliga läsare och mammor varnas!

Jag gjorde en hemsk upptäckt för några dagar sedan.
Det var en helt vanlig kväll hemma, vid Finska Ambassaden. Jag skulle umgås med Mr Pink, men snabbt insåg jag att det inte gick för honom (och att det inte skulle göra det för mig heller). Han hade kastat in handduken, helt enkelt; lämnat mig.
Jag svor tyst och vände och vred på honom.
- Kom igen! Jag vet att du klarar det! viskade jag.
Men hur mycket jag än skakade honom, förblev han tyst. Tyst och orörlig. Han bara låg där, död, på sängen.
Jag blängde på honom. Jag kunde till och med känna hur min blick fylldes av förakt.
- Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.
Jag upprepade meningen lågmält, otaliga gånger. Mest för att försöka övertyga mig själv. Övertyga mig själv om att allt bara var en dum dröm.
Jag blundade. Drog ett djupt andetag, tittade upp på Mr Pink, petade lite förläget på honom. No respons.

Jag är av åsikten, att för 400 svenska kronor ska han väl ändå vara på hugget i åtminstone ett år? LJ är tydligen av en helt annan åsikt. Det är nämligen inte första gången de skickar ut produkter som inte fungerar som de ska. Det har till och med hänt och produkter inte har fungerat överhuvudtaget. Jag får helt enkelt skriva en reklamation.

Tillsammans med Mr Pink hade jag det bästa förhållandet någonsin. Han förgyllde min vardag avsevärt. Vi fick några fina månader tillsammans, och nu har han tagit sitt sista andetag.
Mr Pink has left my bedside table.

I går...

2009-04-27T20:58:00.011+03:00

... hade jag och Sara planerat en cykelutflykt, eftersom jag nyligen har fått en cykel. Vi träffades klockan ett och satte riktning mot Ica, var vi skulle inhandla fika.
Vi hade inte ens kommit fram till Ica när högra trampan på min cykel föll av.
Även om jag är snickare, springer jag inte omkring med skiftnyklar i handväskan, så jag fick skruva fast den för hand.

När vi hade cyklat ut till Fårösunds Båtklubb, kände vi båda att situationen inte var hållbar, med tanke på trampan som lossnade med 300 meters mellanrum.
Så vi slog oss ner vid en bänk i parken i stället.

Det var en vacker dag i alla fall. Fast lite blåsigt...

Det fanns förstås en massa, massa blåsippor överallt.

Och rosa blåsippor också.

Sara var glad.

Jag var gravallvarlig.

Vi kunde gå på havsbotten utan att bli våta om fötterna.

Jag hittade en massa snäckbebisar som inte hade kläckts ännu.

Fårö anas i horisonten.

Här beskådas min förrädiska herrcykel.

Innan vi cyklade hem igen fick jag skruva litegrann.

I lördags...

2009-04-27T16:35:00.014+03:00

... var Sara och jag ute i skogen.

Det var barn i skogen också. Sara och jag lekte att vi var fältbiologer.

Afrikansk savann? Eller bara gotländsk natur?

Även en hund var med. Hunden ignorerade mig totalt. Jag blev lite ställd. Och sårad.

Vi fikade, för det bör man göra.

Vi kissade i skogen, så som fältbiologer gör. Det var äckligt. Och obehagligt.

Vi promenerade vid vatten.

Och spanade på mystiska stenar. Ingen vet varifrån de har kommit.

Vi planerade skräckfilmsscener.

Det var en fin dag. En fin utflykt.

I fredags...

2009-04-27T16:08:00.005+03:00

Hittade Annelie en/ett par (?) siamesiska bananer.

Två före detta blondiner, numera brunetter, spelade Fia med knuff...

... tillsammans med Sara (som ser väldigt smart ut) och Ellinor.

Skrivkramp.

2009-04-27T14:47:00.005+03:00

Det finns så mycket jag vill berätta.
Det finns så mycket jag vill att ni ska veta.

Jag vill förklara varför jag är lycklig i detta ögonblick. Så lycklig att det skär i kroppen. Det är som om någon sprätter upp mig inifrån. Jag är så lycklig så det gör ont.
Det är jobbigt att till och med andas.

Men det är inte moraliskt rätt. Jag kan inte. Jag står handfallen inför världen.

Handfallen, förvirrad och lycklig.
Ni skulle inte förstå.
Även om jag ställde mig på en stol i skolans kafeteria och berättade om vad som hänt,
skulle ingen förstå.
Detta är mitt
och ditt.
Det som är vårt
resulterar i min lycka,
kanske din också, vad vet jag.

Vad vet jag egentligen?
Jag är en klen, förvirrad nittonåring; lammkött i dina ögon (en lurig, frestande liten varelse, så söt att det är lite irriterande).
Och kanske att du fann någonting av dig själv i mig.

Lyckan är total!

2009-04-26T22:03:00.002+03:00

Ovetandes om att ett tjockt paket legat i mitt postfack hela helgen, har jag glidit/cyklat omkring.
Öppnade nyss detta tjocka paket, och till min iver föll en FET PÅSE PÄTKIS MINI BITES UT!
Tack tack tack tack!

Har nyss frivilligt ätit en tallrik havregrynsgröt. Kväljdes inte en enda gång. Jag är så fattig att jag tvunget kommer leva på havregryn tills jag stiger i land i Vasa den 19:onde maj. Svälter gör jag ju i alla fall inte, ett plus alltså.

Det går inte för mig.

2009-04-24T23:52:00.003+03:00

Mina kinder hettar nu. För jag kan inte skriva. Jag har försökt i tre timmar. Det blir inte bra. Det är en timme kvar till deadline och jag får fan inte till det.
Jag har skrivit två A4:a sidor, men det blir inte bra, alltså. Det blir bara bajs av allting. Fy fan.

Förvisso hittade jag en text vid namn Minnen från i somras, som jag tänkte att jag kunde lämna in, men den är precis likadan som alla andra jävla texter jag har lämnat in till textsamtal under hela skolåret.
Jag vill leverera någonting nytt, någonting experimentellt. Någonting att jobba med. Någonting som avviker från min annars så lätt igenkännbara stil. Någonting som förvånar.
Men det går inte.
Två A4:a sidor bajs och min hjärna låser sig. Jag blir galen!

Nåja. Imorgon ska jag i alla fall ut i skogen. Det ska bli skönt.

Gammalt blogginlägg.

2009-04-24T22:42:00.000+03:00

Förlorad kamp.
20:09, 13 juli 2008

Det är lite mer än en vecka sedan. Jag satt på bussen med knäna uppdragna under hakan och tittade ut över landskapet som rusade förbi fönstret. Jag frös. Inte för att det var kallt i luften, nej. Det var behagligt varmt. Anledningen till att jag frös, var musiken i mina öron. Hela tiden fick jag rätta till vänstra hörluren, den fick inte plats i örat tillsammans med piercingen. Ju närmare Ingenstans vi kom, desto större blev ångesten. Jag skrev ett tiotal meddelanden på min telefon, men skickade inte ett enda. Under 45 minuter arbetade min hjärna på högvarv. Gick igenom alla dessa händelser som, under endast en månad, gjort att Ingenstans blivit den ensammaste platsen på jorden. Jag kände mig som en idiot, ett missfoster, en missanpassad nolla. Flyktigt gjorde jag upp några snabba planer i huvudet, men snart nog insåg jag att det kanske inte fanns någon återvändo. Jag insåg att kampen kanske var över, jag hade förlöjligat mig, skämt ut mig och, framförallt; jag hade förlorat. Med endast våra minnen bakom mig hade jag sjunkit ner i gyttjan. Jag stod med gyttjan till knäna, och hur ska man komma sig upp därifrån om ingen räcker ut en hjälpande hand?

Befrielsen: midnatt i maj.

2009-04-24T21:15:00.006+03:00

Det finns tre platser i världen jag kallar hem.

Jag skriver prosa. Jag fiktiviserar verkligheten, alltså.

Jag lyssnar på Jack Johnsons skiva On and On
och drömmer om mina kvarter. Om min trappa efter solnedgången i Ingenstans.
Drömmer om trädgården och om att gå barfota i daggfuktiga gräset.
Drömmer om rött vin och oväntade sms från Vargen. Drömmer om oändliga nätter i min dubbelsäng (sängen som är den mest obekväma i hela världen och ger mig ryggproblem) mellan mina lätt aprikosrosa väggar.

Kanhända du missförstod. Kanhända det skrämde dig. Förlåt i så fall. Det var inte meningen. Du tolkade det på fel sätt bara. Ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

Någonstans vet jag att det är här det tar slut. Det är här någonting tar slut och någonting annat tar sin början. Någon måste dö för att en annan ska kunna födas.

Jag går ner till bryggan. Står rakryggad och tyst och sundet är stilla och jag är inte rädd. Solen försvinner ner i havet. Det är här det tar slut och någonting annat tar sin början. Nu låter jag det vara. Allt blir bra nu.

'Cause nothing ever lasts forever, we're like flowers in this vase together.

2009-04-24T20:30:00.004+03:00

Det var svårt att somna inatt. Jag visste ju innerst inne vad jag hade att vänta.

05:35 ringde väckarklockan. I ett förvirrat stadium, någonstans mellan vakna och somna, tryckte jag bara av den utan större reaktion. Några ynka sekunder senare ljöd telefonen.
”Vaken eller? Jag åker om tio minuter.”
Om det inte varit för detta kortfattade sms hade jag ovetandes fortsatt sova.
Jag klädde på mig, skrev ner ett datum på baksidan av ett blått papper och öppnade ytterdörren.

Yrvaken klev jag ut i denna lugna solskensmorgon. Innerst inne tror jag inte jag riktigt förstod vad som hände. Att jag var i ett avskedstagande. Allt jag hade tänkt säga förblev osagt och jag överräckte ett stort kuvert och kramades länge.

Utan att vända mig om gick jag in och klädde av mig igen. Kröp stelfrusen ner mellan lakanen. Jag var lamslagen. Jag var klarvaken. Jag stirrade stint i taket. Det var ljust i rummet. Placerade sedan blicken på det klister som avslöjar att Lilla Karlavagnen en gång i tiderna fanns i mitt tak, ovanför min säng.
Det var som om tiden stod stilla. Det var knäpptyst. Tyst som i graven, och oroande lugnt. Jag förväntade mig att en långdistansrobot skulle slå ner i mitt sovrum och göra slut på allt.
I min fantasi skrek jag rakt ut och slog vilt omkring mig. I verkligheten låg jag orörlig i sängen och stirrade på klistret.
Klockan hade hunnit bli åtta när jag till sist lyckades somna om.

När jag vaknade igen och satte mig upp i sängen, var mitt huvud tungt som bly och på väg att explodera. Det kändes som om jag hade gråtit konstant i flera dagar.
Jag klev upp och gjorde gröt. Slängde i lite björnbär och gick ut i shorts för att äta frukost i solen.
För varje tugga jag svalde, ville jag kräkas.

Jag satt några timmar på skolans altan. Läste tidningen och drack kaffe och rökte cigaretter och spelade Fia med knuff.

Efter noga övervägande gick jag hem och hämtade en cykelnyckel. Jag drog på mig jackan och gav mig av.
De låtar jag hann lyssna på under vägen, tycktes alla handla om min vän. Blåsipporna stack i ögonen och jag förundrades över att jag inte kände någonting. Att jag var tom och matt i kroppen.

Väl framme vid infarten till gården började jag tveka. Jag visste att lägenheten var tom. Jag var ju själv där och hjälpte till att tömma den. Visste att han inte var där. Visste att han inte kommer se tulpanerna vid trappan slå ut. Kom på mig själv med att undra om det var sista gången jag gick där bland blommorna. Antog att det var det.
Stack snabbt nyckeln i låset och hoppade upp på sitsen. Ner för infarten utan att mer tänka på det och ut på vägen. Jason Mraz sjöng I’m Yours i mina öron när jag cyklade hemåt och det slog mig att jag inte cyklat sedan jag var i Finland på jullovet. Jag kunde inte låta bli att le.

Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro och jag tar död på tiden genom att skriva avskedsbrev och förklaringar (kanske mest för att själv förstå) med tunga ord.
Du vet att allting kommer blir bra till slut. Du vet att du är värd bättre än detta.

En gång för alla.

2009-04-24T18:29:00.000+03:00

För några dagar sedan tog jag Johans longboard under armen och begav mig ut. Solglasögonen skavde över näsryggen och vinden lekte i mitt hår. Jag tog fart och sicksackade mjukt över gatan. Tacksam över att de lätt sluttade, neråt, framåt.
Innerst inne önskade jag att jag skulle trilla. Önskade att det skulle ligga en fet jävla stenbumling mitt på vägen så jag skulle flyga av brädan. Önskade att jag skulle skrapa upp knän och armbågar och att det skulle göra så pass ont att jag skulle börja grina.
Önskade att det fanns någonting som kunde utlösa gråt. Att jag fick gråta för alla de gånger jag inte gråtit i vår.

Saker som bara inte händer.

2009-04-24T18:12:00.001+03:00

Under båtresan till Tallinn fick jag en kompis. Lilla J, also known as Jöns-Lars. Det här har jag med eftertänksamhet undanhållit.
Jag och mina klasskamrater satt vid ett bord i baren och mittiallt trängde Lilla J sig ner mellan Alida och mig. Två sekunder senare hade alla mina klasskamrater sprungit till dansgolvet och jag lämnats ensam kvar bredvid denna okända kille, som visade sig vara väldigt snäll och riktigt underhållande.
Hur som helst så utmynnade det hela i en 7 timmar lång bekantskap. Han fick mig bland annat att dansa nykter, kasta ett ölstop överbord och spela Yatzy under en trappa.
Innan vid skiljdes åt utanför min hytt kring halv åtta på morgonen (estnisk tid), fick jag en kram och repliken ”det var roligt att umgås med dig, ha ett bra liv”. Vi visste ju båda att vi aldrig skulle träffas eller ens talas vid igen.

Jag har inte varit online på Facebook på evigheter. För tio minuter sedan loggade jag in. Och vad fanns i den privata inboxen om inte två mail av Lilla J i egen hög person?

Någonstans som inte är här.

2009-04-22T09:51:00.002+03:00

Tar alla hemskheter någonsin slut?
Det är sen kväll och jag städar bort alla spår. Slänger ut sänginnehåll och dammsuger noggrant. Gömmer undan lyckomynt och dikter. Bara för att jag ska kunna sova om nätterna och slippa sitta och gråta i potatisgratängen, tyst.
Jag spritter till när telefonen på skrivbordet lyser och tjuter och vibrerar.
Meddelandet som kommer är beskedet om att min älskade, älskade Stockholmska vän D ligger på sjukhus.
Någonstans i hans bröstkorg finns någonting som absolut inte ska vara där. Någonting som måste tas bort.

Mina vänner lämnar ön. De packar ner sina liv i diverse väskor och kartonger och färdas över havet, mot något som inte är här. I sätet i bilen där jag sitter, har jag liksom frusit fast. Jag är förlamad. Jag är inte kapabel att göra någoting som skulle få dem att stanna.

Vid något skede var jag naiv nog att tro att man kunde vänja sig vid att skiljas från människor man älskar. Eller närmre, att jag hade vant mig vid det. Men när jag sitter på asfalten i solen och tårarna tar sig genom springan mellan huden och hårdplasten, inser jag att man inte kan det. Man blir aldrig härdad.

Det här händer alltså inte.

2009-04-20T13:47:00.003+03:00

Det visar sig att banken blir tvungna att posta en ansökan angående påfyllning av FlexKredit för att jag ska kunna skriva under papprena, för att sedan skicka dem tillbaka till kontoret i Ingenstans och sedan ska min borgesman infinna sig för att också skriva under.

Och min gamla skola meddelar att ett utskick av kopia på avgångsbetyg kostar 30€.

Det gör ju situationen så mycket bättre.

Det värsta och otillräckligheten.

2009-04-20T13:33:00.003+03:00

Även om det var svårt att falla in i någon sorts dvala inatt, tänkte jag att jag ändå mådde bra. Att mitt psyke var starkt nog att klara av allt det som händer runt omkring mig för tillfället.
Men när jag entrade skolbyggnaden i förmiddags och såg mina vänner och hur dåligt de mår, märkte jag att jag inte var okej alls.

Visst, det som har hänt är helt sjukt och overkligt och hemskt och sorgligt och obehagligt,
men jag tror det värsta i det är att se vännerna må så fruktansvärt dåligt.
Och att det inte finns någonting man kan göra för att de ska bli glada.

Matlusten skriker med sin frånvaro.
Igår levde jag på sju koppar kaffe och ett okänt antal cigaretter.
Idag har jag ätit en macka och en liten futtig korvbit.
Detta drabbar den vikt jag så stolt har lyckats lägga på mig under de senaste åtta månaderna.

Angående mitt intag av kaffe, cigaretter och ointaget av mat, kan man väl säga att jag värmer upp inför sommaren och de hektiska jobbet på restaurangen.

Jag försöker fylla sprickan och hela mig själv med hjälp av musik,
men jag misslyckas. Jag känner mig otillräcklig. Försöker förstå och acceptera det faktum att det inte finns någonting annat jag kan göra än att hålla om mina vänner, och finnas där för dem.

Rubrikinspirationstorka.

2009-04-19T15:27:00.002+03:00

Jag vaknade vid nio av att telefonen ringde. Det är ju inte vanligt att telefonen ringer, och om den nu mot förmodan gör det, ringer den inte klockan nio en söndag morgon.
Numret visades inte och jag svarade yrvaket med mitt namn.
- Hej, det här var Jocke bla bla bla från polisen.
- Hej.
- Sov du?
- Ja, men det är lugnt.
- Ursäkta att jag väcker dig så tidigt en söndag morgon. Är du tillräckligt vaken för att prata lite om det som hände natten till lördag?
- Visst.
Så jag pratade med polis-Jocke en stund och sedan klev jag upp och åt frukost tillsammans med Frida Hyvönen.

Jag gjorde te och gick ut och slog mig ner på Sockerbitens trappa.
Tände en cigarett och blundade. Lyssnade till tystnaden och tänkte på min bästa vän. På några Stora Stunder i Lilla Livet som vi upplevt tillsammans och jag tänkte på hans brev där han skrev att han saknade mig men att det inte är långt tid kvar nu.

Nu har jag bokat färjebiljett mellan Umeå och Vasa.
Idag är det tjugoåtta dagar kvar tills skolavslutningen. Jag är fortfarande inte redo att lämna den här platsen.

Varmt välkomnande till lugna Fårösund.

2009-04-18T22:34:00.003+03:00

Egentligen borde jag för tillfället skriva recension för tidningen, lyfta pengar och boka biljetter härifrån. Men jag är lamslagen. Jag är trött. Det gör ont i min kropp och världen tycks skälva när jag går.

Estland var underbart.
Mötet utanför Centralstationen var underbart. Brunbränd varm hals mot min högra ansiktshalva, tryggt famntag och vetskapen om att han fanns i mitt liv långt innan Gotland. Underbart även om ordet svärfar inte passade hans tunga. Glädje i det att jag vet att han väntar på mig i De Tusen Sjöarnas Land när jag reser tillbaka dit.

Lyckan var ändå total när jag klev av färjan vid hamnen i Visby igårkväll. En timme senare stod jag på parkeringen vid mitt hem. Jag slängde in all packning, genomförde ett klädbyte i rapidfart, öppnade en öl och begav mig till festen som hölls några meter bort.

Vännerna var där. Det blev kramkalas och skratt och värme och stopp i toaletten och snurra flaskan och roliga diskussioner och jag snodde en longboard och livet lekte
fram till dess att objudna gäster slog in glaset i den låsta dörren.
Det tog ett dussin samtal och en jävla tid innan polisen kom och sedan också ambulansen och en lärare från skolan och läraren pratade med rektorn i en timme och allt kändes som en hemsk dröm.
Min vän hade lånat ut sin jacka, jackan hade åkt iväg till Visby och i jackfickan fanns vännens hemnycklar så jag fick en oväntad sängkamrat.
Det hade redan ljusnat ute när vi somnade.

När jag vaknade lade jag mig tvärs över sängen. Håret stod på ända, sminket var utsmetat i hela ansiktet och jag trodde mitt huvud skulle sprängas. Jag drack ett glas vatten och slogs sedan av insikten om att det inte fanns någonting ätbart hemma.
Jag gick barfota ut på trappen i förmiddagen och min vän kom också ut och ställde sig bredvid mig och vi tittade på havet.

Vännens jacka kom tillbaka till Fårösund så vännen skulle bege sig hem och jag skulle åt samma håll för jag var ju tvungen att handla innan jag kunde äta någon frukost.
Men när vi stod nere på gården och rökte godmorgoncigaretter fick vi veta att flera lärare hade kommit till skolan och att de skulle ordna fika. Så vi gick dit och fick frukost, gratis.

Hela dagen har världen skälvt under mina fötter. Jag har försökt röja upp lite i hemmet, lyssnat på Frida Hyvönen, druckit två liter kaffe och rökt ett paket cigaretter.
Det gör ont i kroppen. Min sängkamrat berättade att han hade vaknat och funnit mig sova på ett väldigt besynnerligt sätt. Jag skrattade. Inte är det så konstigt att man är lite seg i kroppen om man sovit några få timmar bredvid en annan människa (vilket jag gör väldigt sällan) i en liten 80-säng.
Många lärare har varit i skolan hela dagen och ikväll hölls ett litet möte för dem som befann sig på festen inatt.

En matthet börjar ta över nu. Kroppen är varm. Jag längtar till mitt svala sovrum och min säng som jag inatt ska breda ut mig i helt själv. Jag längtar tills skolveckan drar igång. Jag längtar efter dig och jag älskar den plats du kallar hem.

Harmoni och pärlplattor vid Hammarbyhöjden.

2009-04-12T22:40:00.002+03:00

Go'kväll! Detta hade ni aldrig väntat er, va?

Jag klev upp halv sex imorse, resan tog sin början kring sju.
Micke och jag drack äckligt morgonkaffe på M/S Gotland, läste feta pocketböcker och log mot bebisar och hundar.

Jag hade besökt soldäck, var på väg genom restaurangtorget när jag drabbades av världens chock. Jag fick nämligen ögonkontakt med en man. En man jag bestämt träffat förut.
Jag stannade upp, såg på mannen som om jag visste vem han var, och han på mig med samma blick. Vi sa ingenting och efter några oändligt långa sekunder fick jag åter fattning och passerade bordet där han satt.

Det sjuka är att jag träffat den här mannen en gång förut. På Stockholm Furniture Fair 2007. Vi ställde då ut egna möbler båda två, och våra respektive skolor hade sina montrar väldigt nära varandra.
Aldrig hade jag ens tänkt tanken att jag skulle återse denna man. Men nu satt han där, och fångade min blick, precis som om han visste vem jag var, men inte riktigt kunde sätta fingret på hur.

Vid halv ett anlände vi till CityTerminalen var vi fikade i sisådär... en och en halv timme.
Efter det tog vi tunnelbanan ut till Hammarbyhöjden.

På eftermiddagen satt vi länge på altanen i denna soliga förort, drack gin&tonic, käkade påskgodis och lyssnade till Hammarbysupportrarnas rop som hördes från Gullmarsplan.
Efter en pizza, åkte vi och mötte upp min Stockholmska vän D för en fika. Det var ett kärt återseende. Jag och D har inte umgåtts på över ett år (just på grund av att han bosatt sig här), det blev ett underbart härligt kramkalas. Lite som om alla bitar föll på plats.
D var snäll och skjutsade oss tillbaka till Hammarbyhöjden sen.

Ikväll har vi ätit lammstek och klyftpotatis och jag har lagt pärlplattor med världens sötaste Hedvig. Nu sover hon och jag har lovat att vi ska stryka pärlplattorna imorgonbitti.

Imorgonkväll möter vi upp klasskamraterna vid Värtehamn och går ombord på färjan som tar oss till Tallinn. Nu ska jag borsta tänder och lägga mig och läsa en stund innan läggdags. Godnatt!

Hejdå!

2009-04-11T21:58:00.004+03:00

Nu får jag ge mig. Jag har gjort allt jag kan göra för tillfället. Jag ska bege mig hem nu för att packa. Någongång vid lunchtid imorgon, kliver jag av bussen i Stockholm.
På måndag kväll kliver jag ombord på färjan som tar mig och mina klasskamrater (och två lärare, inte att förglömma!) till Estland.

Ni läsare får hålla ut en vecka. Nästa lördag borde jag vara aktiv igen. Om jag mot förmodan skulle blogga redan på fredag kväll, är jag sinnessjuk.
Ni får ha det så bra! Jag ska ha det bäst.

Packa packad, why not?

2009-04-11T20:52:00.002+03:00

Imorgon, när de flesta av Gotlands Folkhögskolas elever återvänder till ön, åker jag till Stockholm.

Idag har jag förstås gjort allt annat än just packat. Allt är alltså i sin ordning.

Jag kan även meddela att jag har återgått till att vara mitt alldeles vanliga jag; jag har återigen börjat sova till tolv på dagarna. Förutom idag då, när jag mot min egen vilja tvingade mig själv ur sängen redan vid nio, detta för att jag automatiskt ska däcka vid rimlig tid ikväll, eftersom jag blir tvungen att kliva upp redan vid sex imorgonbitti.

Angående packandet, så litar jag på att mina kunskaper och färdigheter inom detta ämne sitter i från yrkestiden. Varje söndag, under tre skolår, packade jag lilla väskan för fem dagar framåt. Det lär gå på tio minuter.

Scout-Jussi.

2009-04-11T20:28:00.003+03:00

Som ni tidigare läst, grillade vi vid Kronhaga Strand en kväll tidigare i veckan. Den här coola bilden fann jag på Annelies blogg. Det var som om den gamla scouten i mig dök upp. Nästan som gubben i lådan! Jag chockerades (och fick tälja på pinnar - jag njöt).

Party.

2009-04-11T20:16:00.007+03:00

Tidigare i veckan planerade jag att dricka lite alkoholhaltiga drycker, om ni minns? Det hela utmynnade i en trevlig kväll i ett rosa hus med mysiga människor. Även några monster-spindlar närvarade.
Nedan; bilder att beskåda.
.

Jag var full.

Eller vänta, var det bara en fake?

Liv och jag kom underfund med att min kamera har en tendens att göra människor fula.

Det här var således den bästa bilden som togs på oss under kvällen.

Annelie och jag var glada (men mycket, mycket snyggare i verkligheten, så ni kan ju bara tänka er!).

Felix föll visst av stolen.

Brev.

2009-04-11T19:57:00.004+03:00

Varje gång jag går över parkeringen (eller bara utanför dörren för att röka), ger jag brevlådan mördande blickar.
Ja, brevlådan. Den där gröna ogenomträngliga lådan av pansar som ser ut som ett litet hus och dessutom är prydd med ett litet, litet gulligt hänglås.
Jag vill spränga den där jävla lådan. Eller åtminstone sparka sönder den.

Min 21-åriga bästis har aldrig skrivit ett brev i hela sitt liv. Förrän nu. Nu har han skrivit det första brevet i sitt liv. Till mig! Och brevet ligger där i den där gröna lådan, OCH JAG KOMMER INTE ÅT DET!
Jag är också medveten om att där även ligger ett paket fyllt med godis adresserat till mig. Men inte heller det kommer jag åt.

Det skaver så in i helvete. Ingen kommer tömma den där lådan förrän tisdag morgon, och då har jag precis anlänt till Estland. ESTLAND! Inte fan hjälper det då att någon tömmer lådan och flyttar paketet och brevet till mitt postfack.

Så jag får alltså vänta till fredag kväll. Vi ämnar anlända till Fårösund kring tiosnåret.
Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.

Hyvää pääsiäistä!

2009-04-10T18:32:00.005+03:00

Jag och påskkycklingen.

Idag har jag för första gången i år suttit ute på trappan i bikini.

För tillfället tillreder vi en mäktig påskmiddag. Om knappt en kvart ska vi äta hemma hos mig.

Finns mycket jag skulle vilja berätta, men hinner inte nu, måste springa hem och göra sallad. Tänkte bara i förbifarten bjuda på två bilder och önska alla läsare en Glad Påsk!

Nattliga sysselsättningar.

2009-04-09T20:22:00.000+03:00

Upphovskvinnan till en av mina favoritböcker, Katarina Kieri, besökte Skrivarlinjen veckan innan påsklovet. Medan jag i iver hoppade upp och ner på stolen, berättade Katarina hur det hade gått till när ungdomsromanen Dansar Elias? Nej! föddes. Allting hade börjat med en påtaglig dröm.

Jag tänkte på det där i går kväll. Tänkte att, varför inte låta en berättelse ha sin begynnelse i en dröm?
Förvisso upprätthöll jag ett omfattande litterärt projekt, som faktiskt baserade sig på en dröm (en dröm man drömmer när man sover), från det att jag var elva år, fram till att jag var fjorton. Jag tycker nu att hela grejen är lite pinsam, så vi lämnar det tills vidare.

Jag vaknade imorse klockan fem. Regnet dundrade mot plåttaket, men utöver det var det tyst som i graven.
Jag är vanligtvis inte den som vaknar på natten. Jag sover oftast som en stock, nästintill omöjlig att väcka.
Men imorse klockan fem vaknade jag. Jag var glad för att det regnade, för det har det inte gjort på länge, inte ordentligt i alla fall.
Jag hade drömt om min familj. Även pappa. Det gjorde mig också glad, det var väldigt länge sedan jag drömde om honom.
Men där var någonting annat i drömmen också. Någonting påtagligt. Någon. Någon verklig. Någon jag inte ville glömma.

Så jag klev upp. Drack ett glas vatten och gick ut. Tände en cigarett för att komma i stämning. Lyssnade på regnet.

Sedan lade jag mig i sängen och skrev. I en timme. Tänkte att om jag låter det ligga och gro ett tag, kanske det växer fram någonting vackert.
Som en ungdomsroman som fick sin början i en dröm.

Grillsäsongen inleddes igår.

2009-04-09T19:10:00.004+03:00

Det var tänkt att vi skulle ha åkt till Slite igår för att grilla.
Med ett lite segt och krapulantiskt huvud, slog jag upp ytterdörren och stegade barfota ut på loftgången för att inse att det blåste väldigt ordentligt.
Jahaja, tänkte jag.

Efterhand började folk dra sig ur. Någon skulle packa, någon tyckte inte det var värt att ta bussen till Slite och en annan var helt enkelt inte på humör längre.

Jag och Annelie, däremot, var väldigt pepp på grillkväll.
Så vi tog saken i egna händer, och traskade tillsammans med Ellinor iväg till Ica. På vägen dit började det dugga.
Vi köpte korv och bröd och senap och marshmallows och tändvätska.

Vi klädde oss varmt begav oss ner till Kronhaga strand. Ellinor var lite skeptisk, även om det hade slutat dugga. Det var helt vindstilla och rätt varmt och vi hittade snabbt en gammal grillplats.
Vi samlade lite virke som kändes torrt och till vår förvånan behövde vi ingen tändvätska för att få fyr på en liten brasa.

Mysfaktor på hög nivå, må jag säga! Sundet var helt stilla, fullmånen tittade fram ibland och elden värmde våra ansikten i mörkret.
Vi käkade korv med bröd och marshmallows och drack Coca-Cola och termoskaffe (som för övrigt är det godaste som finns!) och skrattade en massa.
Vi satt vid brasan i två timmar. Sedan blev det lite kyligt, så vi hämtade vatten i våra tomma kaffekoppar, släckte brasan, packade ihop våra saker och gick hem.

En timme efter att vi hade anlänt till våra respektive lägenheter, stod regnet som spön i backen.

Utbildningsstyrelsen.

2009-04-09T18:44:00.002+03:00

Såja, nu har en ansökan skickats iväg till Åbo Akademi.
En ansökan angående två utbildningar.
Nu behöver jag bara vänta.

Pinsamheter.

2009-04-09T17:25:00.004+03:00

Det hände någonting pinsamt idag; jag skulle gå ut och kunde inte för någonting i världen hitta mina cigaretter.

Jag hann bli lite panikslagen och yrade omkring i lägenheten. Till sist hittade jag det halvfulla cigarettpaketet i soporna.

När liv rasar samman.

2009-04-07T20:12:00.001+03:00

Medan Mickis liv förfaller när Blondinbellas blogg vägrar fungera,
upptäcker jag själv att jag helt och hållet slutat läsa både Blondinbellas och bröderna Schulmans bloggar,
och jag kan inte låta bli att undra; har jag äntligen skaffat mig ett liv?

Den ekonomiska missären; i väntan på alkohol.

2009-04-07T19:48:00.002+03:00

Det gick knappt att ta sig ur sängen i förmiddags. Varje natt drömmer jag om restaurangen. Jag tror inte att det finns någon som gillar sitt jobb så mycket som jag gör.
Hursomhelst, så var det som om jag växt fast i sängen. Ett obehag fyllde mig.

Till sist kom jag mig i alla fall upp. Drog på mig ett linne och ett par kortbyxor. Begav mig över parkeringen med smockfylld plånbok.
Jag betalade hyran och stötte på klasskamrater. Drack lite kaffe och rökte en godmorgoncigg i solen.

Försökte äta lunch vid Markan, men till min förvåning var jag inte speciellt hungrig, så jag tog med mig resterna i en liten låda.

Gick hem och diskade och hoppade i duschen. Smorde in min bleka kropp med solkräm, klädde på mig. Provade Paris Hiltons nya parfym Fairy Dust. Till min glädje gillade jag den bättre när den fick vara en del av min vardag, än när jag doftade på den i affären.
Innan jag gick tillbaka till skolan, hittade jag av en händelse mina knallgula skor. Jag hade för mig att jag hade kastat bort dem. Uppenbarligen hade jag inte det.
Skorna fick följa med till skolan. Jag slängde skorna i tvättmaskinen och sprang upp till klassrummet, loggade in på nätbanken och gjorde lite uträkningar hit och lite uträkningar dit.

Min ekonomiska situation är verkligen ingenting att skratta åt. Jag får nog glömma att pierca min rook i Estland (om det inte kostar typ 10€, vill säga).
Jag önskar att jag visste hur FPA kommer göra i maj. Kommer de vara villiga att ge mig fullt belopp? Halvt belopp? Inget belopp alls? Att leva i total ovisshet är inte det minsta kul.

Jag gick till Ica med Micke. Det var sol och hundbajs vid vägkanten och orimliga mängder blåsippor. Jag fotograferade ett träd. Och köpte cigaretter (det är min högsta prioritet för tillfället. Jag skiter fullständigt i om jag har råd att köpa mat, bara jag får röka).

Väl hemma värmde jag på maten jag inte orkade äta tidigare. Och babyspenat och pesto och körsbärstomater och lite cappucino på. Åt ute på trappan i sällskap av Annelie och Liv. Ringde Fong. Han är en pålitligt humörhöjare.

För tillfället har jag beslagtagit Annelies dator. Ibland kan man känna ett begär att blogga, men när man väl sitter och skriver, märker man att man egentligen inte hade något intressant att berätta.

En skum sak som har hänt idag dock, är det att min orkidé har tappat alla sina blommor. Det här gör mig lite nervös. Vad håller den egentligen på med?

Inom en snar framtid ska jag bänka mig mellan mina goda vänner och korka en Rekorderlig Mansikka-Lime cider. Jag hade hunnit inhandla alkoholen innan jag upptäckte min ekonomiska missär, så det finns ju inte så mycket annat att göra åt saken, än att dricka upp alkoholen.

Nu ska jag i väntan på den första cidern ansluta mig till sällskapet i köket. Hej så länge.

Money, honey.

2009-04-06T21:13:00.006+03:00

Jag har hört att allt är väldigt billigt i Estland. Således fick jag en väldigt fix idé idag.
Jag tänkte, att kanske det kunde vara ett smart drag att pierca sig om man nu ändå är där?

Ända sedan jag senast piercade mig, har jag planerat den nya, men det har ännu inte blivit av.
Jag var ju väldigt, väldigt nära tidigare under våren, men till min olycka lyckades en kompis avleda det hela.

Nåja, ämnar i alla fall spana in priserna på ställen när jag väl är på plats.
Hemma, vid Valhalla Tattoo & Bodypiercing lär de pierca en rook för ca. 35-40€.

Det återstår att se.
Kanske att jag återvänder till ön, ett hål rikare. Hoppas.

I've got news for you.

2009-04-06T21:10:00.002+03:00

Inte förstår jag varför all text i senaste inlägget blev centrerat, och inte bryr jag mig heller.

Back in the days, i snickeriet, hade vi alltid radion påslagen. På det viset uppdaterades jag med nyheter, flera gånger om dagen. På sommarlovet, när jag jobbade vid restaurangen, läste jag dagstidningen varje dag.
Efter att jag flyttade till Gotland har jag knappt ens rört en dagstidning. Någon enstaka gång har jag bläddrat igenom DNs kulturdel, men det är allt. Jag lyssnar heller aldrig på radio, eller ser på tv. Detta har förstås resulterat i att jag ligger väldigt efter, vad gäller nyheter världen över. Detta blev jag medveten om igår, när min kära farmor ringde.
Så jag bestämde mig för att det fick vara nog. Medan vi fikade i förmiddags lusläste jag Gotlands Tidning. Jag blev inte glad.

På ledarsidorna skriver Karin Rebas om Den lurade ungdomsgenerationen, och jag inser att jag tillhör den; åttiotalisterna. Jag citerar:
Åttiotalisterna är en lurad generation, den första som inte kan räkna med att få det bättre än sina föräldrar.
Garantier och åtgärdsprogram räcker inte långt, när grundproblemet är att tidigare generationer har byggt trygghetssystem som skyddar dem själva – och som utestänger de unga.

Jag läste även om Nordkoreas långdistansrobot. Och jag undrar i mitt stilla sinne; vad håller de på med?

Den lurviga och mansikka-mössan.

2009-04-06T20:14:00.009+03:00

Jag vaknade med ett ryck av att min telefon pep till. Jag drog på mig lite kläder och klev ut genom dörren. Annelie klev ut genom sin dörr samtidigt. Ellinor kom också ut och så gick vi till skolan och fikade.
.

Efter ett tag förflyttade vi oss till Sockerbitens trapp. Trappan vi har hängt vid de senaste dagarna. Annelie hämtade filtar och kuddar och vi drack cappucino och skrev vykort och spelade Fia med knuff.

Efter ett tag kom Castro förbi. Han bjöd oss på fest.
När vi spelat klart, hoppade vi in i Castros bil och begav oss till Slite. På vägen dit upptäckte jag att Castro har god musiksmak.

Vi kom till Slite vid tre. Annelie, Ellinor och Sara gick till systemet, men jag är fortfarande bara ynka nitton år, så jag gled in på apoteket under tiden. Jag brände 300 spänn på krämer med hög SPF. Cool!
Fikade vid Humle & Dumle. Godaste latten jag druckit på länge, måste jag faktiskt säga. Vi köpte naturgodis vid Konsum (bananachips med yougurtöverdrag is the shit!), och sedan åkte vi hem.
.
Väl hemma igen fortsatte vi softa på trappan.

Jag trädde mansikka-mössan över huvudet idag för att slippa solsting. Jag har nu officiellt dumpat regeln om att man bara får ha på sig mansikka-mössan när man är krapula. Jag har även fått en hel del fräknar i ansiktet.
Och faktumet att jag stötte på en söt lurvig mask idag måste tilläggas! Det var den sötaste masken jag någonsin skådat! Det kittlade så skönt när den lurviga kröp längs min arm. Den var faktiskt sötare än Nils' och min mask Tuula (det gör ont att säga det, men det är sant).
.
School.

Nu borde jag gå hem och äta. Det slog mig att allt jag ätit hittills idag, är mackor. Mackor lever man inte länge på. Inte ens om det är så goda så man nästan dör när man äter dem.

Dessutom har jag ju inhandlat en sprillans ny Cosmopolitan, som ska lusläsas. Mums!

Mer mat.

2009-04-06T13:24:00.003+03:00

Varför måste man äta mat? Kan inte någon bara uppfinna ett piller som man kan slänga i sig? Jag blir galen!

Alltså, egentligen blir jag inte galen på maten,
utan på Micke.
För att han står och gnäller i dörren och vill att vi ska gå till Markan för att han är hungrig.
Han är precis som ett litet barn. Som jag är mamma till. Herregud.

"Du äter kanske fortfarande pizza" och monsterspindlarnas återkomst.

2009-04-06T00:36:00.003+03:00

... så vi promenerade till Statoil. Det var vår i kvällsluften och jag och Micke funderade över svenska och finska traditioner och seder och en hel del brasor.
Vi anlände till Statoil en kvart innan stängningsdags.

Vi hittade varsin film, plockade på oss Coca-Cola, godis och snus och ställde oss i kassan. När kassabiträdet frågade efter mitt personnummer förstod jag ögonblickligen att det skulle bli problematiskt och komma att ta tid (läs: det gör ofta det om man inte är svensk).
Efter några om och men fick Micke hyra båda filmerna, men jag betalade förstås den ena.

På vägen tillbaka till skolan, rättare sagt; på infarten till parkeringen, fick Micke syn på en stor, jävligt äcklig, fet, svart, hårig spindel. Och när vi började se oss om, var där hur många som helst! Värsta spindelinvasionen! Det började krypa under huden på mig. De var så otroligt obehagliga!
Efter mörkrets inbrott, hade det blivit lite småkyligt i luften, och spindlarna var långsamma och liksom... sega på något vis.
Blä! Hade glömt bort hur sjukt stora alla insekter är här på ön. Hade nästan inbillat mig att jag sluppit dem för gott, men nu visade det sig att de var tillbaka.

Vi tog skydd mot spindlarna inne i skolans lunchrum. Jag värmde ännu en pizza. En Coca-Cola slank ner medan vi väntade på att ugnen skulle bli varm, och sedan på att pizzan skulle bli färdig.

Vi bänkade oss i klassrummet och slängde i "Patrik 1,5" i dvd:spelaren.
Pizzan försvann fort och ännu en Coca-Cola intogs. Sedan även lite saltlakrits och choklad.
Och filmen var fin! Sevärd, verkligen! Josefin gillar (läs: är kär i Gustaf Skarsgård).

Rätt som det var, loggade jag in på Facebook (läs: för att spana in den där magikern), och där var min amerikanska vän Jason som jag inte pratat med på flera månader. Jag blev så glad!
Om man har vänner bosatta på andra sidan jorden, är det ibland till ens fördel att vara vaken mitt i nätterna (och dessutom inloggad på Facebook och dylika ställen).
Det visade sig också att min engelska inte är så rostig som jag gått omkring och trott. Vilket också är bra med tanke på den här unga mannen som smugit sig in i mitt liv igen.

Nu är klockan mycket. Någonstans i fjärran kan jag höra något som ropar. Det är min säng, på andra sidan parkeringen. Jag ska nog göra mina lakan sällskap nu.
Och den där magikern som även besöker mig i Drömmarnas Rike.
SO LONG SUCKERS! (Jag skojade bara.)

Lortgrisen och magikern.

2009-04-05T19:11:00.003+03:00

Jag lade mig redan klockan elva igår kväll och somnade bums. Klockan två vaknade jag av att någon drog igen ytterdörren, försiktigt. Med ens var jag klarvaken och noterade illamåendet som hade tagit min lilla kropp i besittning.
Tänkte på den där kiwin jag tagit en tugga av, varefter jag kastade den i soporna för att den smakade konstigt. Kissade och försökte förneka illamåendet och lade mig igen. På mage utan täcke. Det var bastuvarmt i sovrummet.
Det här är något jag inte alls förstår eller behärskar, för temperaturen i mitt sovrum ligger på 17 grader, men när jag vaknar svettas jag som en gris. Någon läsare som förstår sig på?

Nåja. Vid niosnåret vaknade jag av en underbar doft som letade sig in i mitt sovrum. Doften av stekt korv. Magen kurrade. Jag drog mig en timme. Njöt av känlsan att kunna ligga under täcket hur länge som helst. Till sist tog hungern i alla fall över och jag klev upp.
Efter frukosten gjorde jag te och gick ut på trappan för att göra Julia och Jonas sällskap. Det var mulet, men varmt.

När jag senare, efter duschen, hade fått på mig underkläder, upptäckte jag mig själv i spegeln. Jag sträckte på mig och betraktade min halvnakna kropp.
Ni vet, ofta finner man ju en massa skavanker och saker som inte är helt okej på ens kropp. Men idag var en sådan där dag när jag granskade mig själv naken, utan att finna ett enda fel. Jag är vacker. Vacker och helt perfekt.

Resten av dagen har jag vigt åt brevskrivande. Jag ligger ju lite efter, som ni säkert tidigare har förstått. Jag har även pratat med min farmor i telefon och intagit en delekat vegetarisk pizza, samt druckit en hel del kaffe.

Och när jag senare loggade in på Facebook, låg ett litet privat meddelande i min inbox. Ett sånt där meddelande som får en att vilja skrika rakt ut nästan trilla av stolen av lycka.
Och jag är så otroligt glad över att den här unga mannen återigen är en del av mitt liv.

För tillfället huserar jag vid två datorer i datasalen. Jag är väldigt bra på att vara både vänster- och högerhänt, samtidigt, har jag kommit fram till.
Jag har sprungit omkring barfota i skolbyggnaden sedan i eftermiddags. Golven är ju inte rena, precis, kan jag meddelade för de läsare som intresserar sig för detta faktum. Mina fötter är nästan svarta. Jag får ta och unna mig ett omfattande fotbad ikväll. Plocka fram fotfil och dylikt.

Men först ska jag tillsammans med min klasskompis Micke, promenera till Statoil för att köpa snus. Och Coca-Cola. För jag suktar nu. Det vattnas i min mun när jag tänker på denna underbara, kolsyrade dryck. Lite konstigt med tanke på att detta absolut inte är en krapulantisk dag.

Lortgrisen: You know, I can't stop thinkin' about you.
Magikern: That's probably the reason why I think about you too you know.

De stora stunderna i Lilla Livet.

2009-04-05T18:12:00.006+03:00

Ön drabbades av värsta värmeböljan igår.
Jag och Julia gick ut redan efter att vi hade ätit frukost. Vi satt på trappan i solen i ungefär två timmar. Drack kaffe och hann röka oändligt många cigaretter. Varken skor eller tröja hölls på. Om vi inte skulle ha tagit dem av oss skulle vi ha smält som isglassar i solen.
Jonas, Micke, Annelie och Ellinor joinade. Vi ringde Liv och när hon anslöt, promenerade vi till Ica för att köpa glass.
.

När vi kom hem igen, lagade jag mat. Sedan hade jag och Annelie premiär för äta-ute-säsongen. Det kändes precis som sommar. Det var en sådan där stor stund i det lilla livet. Ett ögonblick man aldrig glömmer. Den där känslan av att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Perfektion.

Jag bjöd flickorna på cappucino och vi spelade Fia med knuff. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut!

Lite senare gick jag bort till studion och träffade Linn. Det var kul! Och intressant att se hur det går till vid en inspelning. Och duktiga musiker! När sången träffade hörselcentrum i min hjärna reste sig allt hår på hela kroppen.

Resten av kvällen gick jag omkring och nynnade på den där melodin...

I was too deep, can't let you call me, just jump in.

2009-04-04T02:00:00.004+03:00

I brist på människor som är medvetna om alla saftiga detaljer angående mitt liv innan Gotland, ringde jag upp min kompis Nils. Tänkte fråga om han ville röka en cigarett tillsammans med mig efter att han slutat jobbet.
Det var tur att jag inte ringde senare; Nils var på väg ut från Fårösund, men till min lycka vände han om för att göra mig sällskap för en liten stund.

Jag gick ner till parkeringen och hoppade in i bilen. Öppnade en till öl och berättade.
Om min frustration,
om min saknad,
om min vilja att gråta.
Jag berättade om det faktum att jag inte kan gråta.
Att jag inte kan sova.

Vi tände varsin cigarett. Nils skulle starta bilen. Det gick inte. Han försökte igen. Det gick fortfarande inte.
Som tur var, var Linn i närheten, och dessutom på väg hem, så allting ordnade sig!

När Linn och Nils hade åkt, begav jag mig återigen till datasalen. Någonting blinkade. En konversationsruta och en barndomsvän och f.d. granne. Som också piggade upp.

Fredagkvällen slutade alltså inte i den självdestruktivitet jag hade förutspått.
Things are change for me, but that's okay, I feel the same. I'm on my way.

Tung frukt.

2009-04-04T01:50:00.004+03:00

Ingen Omission inatt inte. Nej, inatt färdas jag längre genom tiderna än så.

Jag stannar till
vid den där sista natten bredvid den där mannen T i Ingenstans.
Vid en natt när jag spydde rödvin i snön framför trappen.
Vid telefonsamtalet när jag fick veta att pappa var död.
Vid den där natten när jag berättade för den unga mannen på andra sidan jorden att jag älskade honom.
Vid en morgon när min katt Mercedes hoppade upp på kudden och väckte mig.
Vid en underbar dag på restaurangen.
Vid en vacker kväll vid stranden i Ingenstans.

Jag stannar till i mörkret och fukten under tunga äppelträd som bär en söt doft av frukt.
Och mycket, mycket längre
än så.

I will put some RED (<3) on.

2009-04-04T00:06:00.003+03:00

Det är fredag kväll i Fårösund. Jag dricker jättegod öl i min ensamhet och suktar efter sällskap.

Jag har lyssnat på pepp-musik i ett desperat försök att pigga upp mig själv. Det gick inte så bra som jag hade hoppats.
Jag har sänkt öl och skummat igenom oändliga diskussioner på Facebook (mina egna diskussioner med andra).

Dagen har varit sjukt härlig.
Den inleddes i hallen med en av de bästa vännerna,
och jag antar att den slutar någonstans här.

Där emellan har jag invigt min vårjacka, sett på film och lyssnat på musiker in action, ätit påsklunch och glidit omkring i en bil med nervevade rutor. Käkat glass vid hamnen, vinkat av Johan, druckit kaffe, umgåtts med Nils och Samuel, druckit mer kaffe, druckit ännu mer kaffe, pratat med morbror, handlat, skrivit kylskåpspoesi, druckit kaffe, ätit pizza, sett på film, druckit öl.
Och det coolaste; jag hörde en vän skratta på ett nytt sätt! Ett sätt jag aldrig hört vännen skratta på förut.
Det var helt otroligt och jag höll på att börja grina för att det var ett sådant vackert ögonblick.

Jag har blivit bjuden till Helsingfors några dagar i sommar.
Jag skulle vilja vara där NU, i detta ögonblick. Jag är nästan beredd att offra min högra hand för att få vara där.
Men icke!
Här sitter jag, i Fårösund, en fredagkväll. Utan någon som helst att umgås med. Ja, här sitter jag och dricker öl i min ensamhet. Jag är för trött för att ta mig an något större projket, men för pigg och för rastlös för att gå och lägga mig. Så jag sitter här och sänker öl efter öl och skriver meningslösa blogginlägg just för att jag inte har något bättre för mig. Inte har jag någonting att berätta för er heller.

Jag önskar att jag fick se en människa i ögonen. En människa som vet vad som hände innan Gotland.

Knas!

2009-04-02T21:15:00.004+03:00

Det är helt otroligt. Allt det här. Ni vet, magikern jag nämnde i det tidigare inlägget. Also known as Pacey (Prince Charming = P.C. = Pacey).

Jag kunde inte sova igår. Jag låg nerbäddad i sängen redan klockan elva. Det gick inte. Att somna, alltså. Av någon mystisk anledning började jag tänka på den där magikern, Pacey, som jag sovit bredvid utan att ligga med.
Jag började tänka på den där sista natten han sov över hos mig.

Vi hade lagt oss vid midnatt, Pacey hade somnat fort, varefter han började snarka. Jag var inte ett dugg trött och det var varmt i Paceys säng. Jag klev upp och gick och lade mig i min egen säng.
- Where did you go? mumlade Pacey i kudden.
- Ti min säng, jag kan int sova. De e varmt å du snarkar, svarade jag.
- Ai, sori.
- It's okay.
Men efter ett tag blev jag rastlös. Jag törstade efter uppmärksamhet. Jag kände ingen lust att sova alls.
Ovanför min säng, fanns en hylla. På hyllan stod ett litet, mjukt prydnadsfår. Plötsligt fick jag ett sinnessjukt infall, sträckte mig efter fåret och kastade det på Pacey. Genom det dunkla rummet kunde jag se honom treva efter det.
- What is this? frågade han.
- Ett får!
- A sheep? What the fuck... honey, I think you need to get some sleep now, really.
- Men ja e int trött alls!
Pacey svarade inte. Jag satte mig upp i sängen. Drog demonstrativt på mig ett par mjukisbyxor.
- What are you doing?
- Ja ska gå ut å rök.
- Good, go get some fresh air. And drink some milk on your way back, it'll help you relax.
Jag gjorde som magikern sa; rökte min cigarett och drack ett glas mjölk på vägen tillbaka till sovrummet. Kröp sedan ner bredvid honom igen, och otroligt nog somnade jag efter bara en liten stund.

För en halvtimme sedan loggade jag in på msn. Jag hann inte ens se vilka som var online, innan en liten ruta i högra hörnet ploppade upp. Yes, people, that's right!

Pacey säger:

Dance, dance, dance!

Helt vansinnigt. Medan vi pratade med varandra, var jag bara tvungen att läsa gamla dagboksanteckningar, och det visade sig att den 2:a april förra året, tidigt på morgonen, åkte Pacey tillbaka till Helsingfors. Förstår ni vart jag försöker komma?

Men han är ju trots allt magiker...